Det svider i ansiktet på mig, som om jag fått syra på mig, kastat brutalt utan förvarning. Men nu är det ju ingen syra, inga kemiska ämnen överhuvudtaget utan endast ett minne av dig. Detta minne som inget annat kan få mig att börja svära, le, gråta, vara likgiltig, verka förbannad, skratta - ja, överhuvudtaget vilken känslostämning som helst.
När sedan det minnet formas till en levande person, kött och blod, och ett hjärta som slår och bultar som vilket annat, så förbinds alla lösa trådar till en knippe som jag kastar bort. Låter någon annan ta smällen nu, den smällen man får av att involvera sig med dig.

Ingen dimma denna morgon, endast sol och glädje ute, nästan så att man kan andas utan problem igen. Det tog sin tid.