Du vill bo i en lägenhet,
men jag har alltid gillat radhus.

Du skulle kunna tänka dig en hund,
men jag har alltid varit mer förtjust
i katter.

Du vill förverkliga din tonårsdröm,
vara spontan och resa till Australien.
Jag vill renovera, det är viktigare
med rutiner och attrialjer.
Om du inte vill åka till Italien förstås?

Du säger att du tänkt att rösta på
socialdemokraterna, jag protesterar
högljutt; han vet ju att jag alltid hållit
för moderaterna!

Du ville helst ha ett stillsamt bröllop,
på en strand på tu man hand. Men jag har
alltid velat ha ett traditionellt, i kyrkan med
en orgel, brudtärnor och vita sidenband.

Du ger upp, säger att jag får som jag vill.
Men jag vinner ingenting.
Inte egentligen.

Du orkar inte argumentera, talar om att jag har rätt.
Men det löser ingenting.
Inte egentligen.

Men givetvis har jag rätt.

Jag frågar vem det är som hela tiden
ringer mitt i natten och varför ditt ansikte
blivit blekt. Du svarar att jag oroar mig för
ingenting.

Jag frågar varför din vigselring plötsligt försvunnit
och varför du dragit på dig vanan att alltid
kommer hem så sent. Du svarar att du har tappat
din klocka och att ringen behövs göras rent.

Du har börjat säga emot, sova på soffan och är alltid
mätt. Säger att mina ord inte längre har någon mening.
Jag som trodde att vi hade kommit överens om att jag
alltid hade rätt? Du säger utan omsvep att du avgått
som ordförande i våran villaförening och det som jag
trodde gav livet en mening slutade drastiskt i en
tingsrättsförhandling