Jag vet inte
om det passar sig att leva
så där snuskigt vacker
och bekymmerslöst belevad

Nej, vi går förbi
till ett annat hem

Det fastnar på någon annans tapet
det som aldrig var ämnat för oss

Jag är halt
Skönheten har alltid kommit till mig
och aldrig frågat
om mina bekymmer

Ty lång är vägen
mellan stegen
och tveksam

Oljefärgad asfalt
mer än så?
Kanske mycket mer än så
Alltid inför bar himmel

Det är ett språk att leva
och staden som en gång lever med en nervöst astmaliknande andning
hur ska någon skönhet någonsin kunna uppenbaras för den
för dig
utan att du
faller ned
och dör
kvävd av din tro på din egen storhet

Det är inte skönhet
det är det aldrig