Gerda satt länge i rummet den kvällen. Mörkret hade fallit men hon hade inte brytt sig om att resa sig upp att tända lampan. Hon satt kvar och begrundade tingens ordning i sitt liv. Hon visste inte att hon kunde älska någon med sådan passion och hetta. Hon hade haft flera pojkvänner i ungdomen, jovisst, men inget långvarit förrän hon träffade honom som hon gift sig och skaffat barn med. Men det visade sig inte vara kärlek utan sådana känslor som en mor har för sitt barn, och de känslorna hade hon givit honom med glädje.

Gerda tog väl hand om de sina. Utbildade sig fast de hade det knapert. Hon fick jobb på ett advokatkontor när barnen var i tonåren, och hade blivit kvar där till pensioneringen. Hennes man var en trevlig karl, han hade ett välbetalt arbete, inte i början, men på de senare åren, så då kunde de resa och bygga ett fint hus och köpa en bekväm bil. Han hade humor och var mycket händig och faktiskt en duktig konstnär. Han snidade i trä och på lediga stunder satt han ofta i verkstan, medan hon själv pysslade i trädgården och skötte det mesta inomhus.

Men nu i mörkret oroade hon sig för sina känslor, de känslor som styrt henne alldeles för mycket sista tiden. Sedan hennes man dog förförra året hade hon inte umgåtts med så många, utan mest då barnen och deras familjer, men så för några månader sedan hade hon träffat en man och hans hustru på ett PRO-möte som hon gått på tillsammans med en väninna. Hugo och Lisa var trevliga och pratsamma så hon hade stannat kvar längre än hon tänkt och när mötet var slut bestämde de att de skulle ses på nästa möte och sedan hade det ena givit det andra och så hade Gerda blivit invald i styrelsen och Hugo blev vald till ordförande. De träffades nu ofta eftersom han var ordförande och hon sekreterare i föreningen.

Gerda började längta till deras möten på det lilla kontoret i en källarlokal i stan. Mycket skulle diskuteras och bestämmas och skrivas, och även samtal skulle ringas. De hade det arbetsamt men mycket trevligt och hon kände känslorna blomma och tankarna helt styras in på honom. Hon kände en otrolig respekt för Hugo, hans kunskap, hans intelligens och hans humor och hans vänliga och artiga sätt gladde henne också. Hon glömde gärna att Hugo var en gift man, han pratade sällan om sin Lisa så det bidrog nog också till hennes glömska. Men nu sade han allt oftare att han inte kunde gå på mötena på kvällarna längre för han ville vara hemma hos sin fru. Hon kände sorg då, inte svartsjuka, konstigt nog.

Passionen skrämde henne för hon hade ju inte känt någon så stor känsla förut. Hon försökte prata med honom om sina känslor men det var svårt för henne att finna orden, och samtidigt som han inte sa så mycket, så tyckte hon, att han egentligen sa att han kände det samma för henne. Gerda kände det så och drömde utifrån den känslan.

Hon skrev ut kallelser och annan korrespondens på skrivmaskinen som fanns i källarlokalen, och om hon inte kunde formulera det hon skulle skriva ut, ringde hon till Hugo och bad honom komma dit och hjälpa henne. Han kom alltid, även om han först sade nej flera gånger, så därför fick hon också känslan av att han tyckte om henne och ville träffa henne.

Men i kväll gick hon alldeles för långt, det fick hon erfara då de skulle gå ifrån källarlokalen. En plötslig och helt naturlig impuls fick henne att kyssa honom djupt och innerligt. Han blev mycket överrumplad och faktiskt ilsken och tog tag i hennes armar och skakade henne och skrek ”sluta för helvete”. Gerda kände sig alldeles förkrossad för hon ville ju alls inte såra honom. Känslan var bara så naturlig att hon inte kunde hindra handlingen, den skedde helt utan tanke.

Nu satt hon här och skämdes och lät mörkret omsluta henne och hennes känslor. Hon hade bara rusat ifrån honom. Hugo hade ropat efter henne men hon hade inte vänt sig om.

Hur skall hon våga möta honom igen. Hon måste ju be om ursäkt, men vad tänker och tycker han, om henne. Kan hon någonsin se honom i ögonen igen. Hennes ångest plågar henne nu då hon sitter här i mörkret. Hon inser att känslorna måste bort, hon måste sluta som sekreterare för annars blir hon ju hela tiden påmind om sitt misstag och sina känslor. Gerda tänker att hon måste skriva ett brev till honom där hon ber om ursäkt och förklarar sig, ett brev som hon kan lägga i källarlokalen tillsammans med nycklar och alla papper. Kommer han någonsin att förstå att hon inte gjorde detta av elakhet eller av äventyrslystnad utan faktiskt bara av helt naturliga, men ack så starka känslor av kärlek.

(c) tk.