Ensam i den stora kalla elaka taggiga tortyrkammare de kallar världen
20.
Desperationen tvingar ut min hand den knappar ett nummer etta fyra nolla tvåa
Andas i luren försöker finna förståelse en värmande själ någon som talar samma språk som mig men ingen jag känner eller i alla fall tror mig känna har samma modersmål som jag
Kurar ihop mig kryper ner gömmer mig men inga filtar i världen kan värma ett kallt hjärta oavsett hur mysigt lurviga och mjuka de är för ett kallt krossat ensamt hjärta är det mest smärtsamma av allt
jag om någon borde veta
Saknaden efter den där angenäma svidande påtagliga konkreta smärtan växer sig större starkare åh viljan önskan begär behov
För allt är just nu trögflytande svart lila eller mörkblått melankoli inom mig och den kan ingen ta på oavsett hur tjock dimman är oavsett hur mycket det fördunklar no matter what hur mycket den påverkar min kropp min själ mina tårkanaler
Som för övrigt inte kan gråta längre jag tror jag fått vätskebrist
Men tårar som faller utan att någon ser dem räknas de spelar de någon roll överhuvudtaget?
Flickan som glömdes bort flickan som försvann flickan ingen vill ha den flickan är
jag