asfält

kan asfalt lösas upp av vatten

kanske kan den det

regn tindrar

tindrande böljande hårsvall

havssvall

vatten breder ut sina händer över hårdheten

visar en sjö

visaren sjö mitt i det hårda

av tyngden innan regnet smekte dess hårda öga har asfalten bågnat

sjunkit in

sökt sig närmre hennes hjärta

nu lever en sjö i detta insjunkna bröst

en sjö visas

mitt i det hårda andas en sjö

vatten dunstar

dunstar då solen omfamnar

rötter spräcker asfalten

träd maskrosor, spräcker varsamt det hårda

i skrivandets stund ser jag hur ett väsen kletas in med tjära rullas i fjädrar, läggs i en tunna och rullas nedför en sluttning. och i det ser jag asfalten, stenar inrullade inkletade i tjära.

och visst går det att se bilden, även om det är bilar vilka rullar över asfalten, bilden vidgas ty åter ser jag de dragna linjerna – lämnar den bilden.

rötter spräcker asfalten

meningen

vatten sköljer asfalten och för det upplösta med sig

de drog ut i fält

de stod med krigsrustning mittemot varandra

ögonen blickade aldrig in i varandras

de stod mitt emot varandra

de stred man mot man

kroppar föll

ängen

fälten var asfält

ja, vatten kan lösa upp

växter kupar sorgehänder

sorgehänder runt de krigiska

rötter kupar händer runt de krigiska

vaggar dem

blickar du så ut över ängen

över blomsterängen med detta inom dig

ser du

i varje blomma en slocknad väckt själ

så hur kan människan säga att hon står över allt då hon är i allt

hur kan människan då trampa så hårt då hon är i allt

måtte hon lyfta sin tröttade blick och se

se hur stjärnorna gläder sig med blomstren

hur varje kronblad är en fjärilsvinge

hur varje fjärilsvinge förs till sin gemensamskapande stämma

de bar facklor i sina händer

ur en eld

flammor

fördes

nära

deras eld

verkar

ut

varje fjärilsvinge förs till gemensamskapande stämma

tvillingflammor

mötas

i varje sådant möte är dessa en kropp

en ljusvingad kropp vilken pollinerar luften

lyft blicken i gryningen

se det skira solljuset omfamna månljuset i jordeljuset

se tusende vingar röras tillsammans

det är icke vackra ord

asfält

det är icke vackra bilder att se

de bilderna berättar dock sagan om alla krig

om det krigiska sinnets faser,

fastna icke i bilden av asfältet

se blomsterängen

den är ditt helandeljus

i varje blomma en slocknad väckt själ

så hur kan människan säga att hon står över allt då hon är i allt

hur kan människan då trampa så hårt då hon är i allt

måtte hon lyfta sin tröttade blick och se

se hur stjärnorna gläder sig med blomstren

den vilken läser de nedtecknade orden har säkert uppmärksammat att jag ej gärna skriver tidsbenämnan

svaren har snuddande givits. det innebär icke att jag icke söker den vidare bilden, lever ständigt med;

tar tid,vad är tid

verklig eller overklig
vad är overklig
verklig

mumlade ... sitter och viker tid
origami
vackra vita svalor
flyger

det är en mycket vacker bild

viker tid

viker båtar

ljuslyktor

ser ljuslyktor segla i bäcken

till havet

i havet seglar

ljusbringare

luften rörs av vingar

vita

svalor

allt har en mening en innebörd en stig

då den insikten fyller oss kanske vi andas friare
med den insikten har jag sökt leva länge nu

den insikten kan bli

en slags vagga
händer runt mig
inte för att invagga mig i - ja, vad
mera för att se
ser det lilla barnet i moderns hölje dem i faderns hölje... den gamla bilden ... ändå är den där,

hur än stigen ser ut.

ser den bilden, den bilden visas i allt överallt.
blomknoppen, träden i vårens andning med bladpärlor, lökar, kärlekshänder

ja, dagen är en solskål
åskan har dundrat


lever ofta med ordet hoppas, vi hoppas så mycket att det ofta springer ifrån oss i planeringsstadiet, kanske har hoppas blivit planerar

varje möte

vilket är rent

föreställningsfritt är vackert

därför säger jag

jag tror

min upplevelse är att vårt möte

skulle kunna

bli vackert