Man kan se en bra bit ner, följa klippan som långsamt stiger ner i avgrunden, dess hår av blåstång och grönalg som långsamt vänder sig mot och från oss, dig, vi som tittar ner.

Redan innan kroppen lämnar den ännu varma starka granitdynen som höjer och sänker sig mot horisonten, solar sin urtidskropp i de sista glittrande strålarna från augusisolen, så vet man.

Vattnet är riktigt kallt och det hugger tag i själen, sliter ut allt ont, rent, smärtfritt tar havet emot och hugger av.

Jag simmar smärtfritt och som ett barn, utan tankar, rakt ned och ut, det gröna svarta kalla underbara vattnet och urtidskroppen välkomnar, välkomnar mig in i ingenting.

Länge finns jag där, sålänge jag kan och orkar hålla emot och sen upp, släpande, lägger jag mitt kött på den varma kroppen som håller om mig tills jag somnar som en ensam skär säl på klippan i trygghet.