Nu sitter jag här,
på en pall och är kär,
och du anar inte ett smack!

Ja, ni vet hur det är,
när det blir sisådär,
bara känslor och "ve" och "ack".

Och du ler så rart,
ja, rent underbart,
så tyst, så stark och så lugn.

Så fint vi har´t,
fast du går nog snart,
när du sotat min skortsten och ugn.

Du får kaffe med dopp
och jag fyller din kopp
beundrar din näsa med sot.

Med pirr i min kropp,
fylls jag med hopp,
men sen går du med viska och klot.

Och jag sitter stilla och tyst på min pall.
Kanske detta ändå blev bäst alla fall.
Mitt samvete rent som en oskyldig mö,
mina lakan är rena och vita som snö.