Samanta hade sagt ja till att ha mötet hemma hos sig eftersom lokalen där de brukade vara hade blivit dubbelbokad. Hon hade gått hem från jobbet ett par timmar tidigare för att dammsuga och plocka undan det värsta. Hon hade också ringt sin före detta man och frågat om han  kunde ta barnen under kvällen och natten. Men han var upptagen och kunde inte. De hade ett gott förhållande och brukade stötta varandra så barnen fick det bästa. Barnen var sex år och åtta och hon tyckte att det skulle vara synd att de skulle få uppehålla sig på sitt rum hela kvällen. Visserligen brukade de krypa i säng vid halvniotiden efter bara en tillsägelse så det skulle nog inte bli så jobbigt för dem. Att de var hänvisade till sitt rum av tvång brukade göra dem bråkiga även om de fick spela datorspel och fick saft, bullar och godis.

Vid sextiden kom ledamöterna och Samanta hade fixat fika och bredda bullar för att allt skulle gå så smidigt som möjligt. De diskuterade och klubbade beslut, men dagordningen var lång och punkterna intressanta. De var inne i sitt allvar och allt var lugnt i pojkarnas rum. När mötet var slut och ledamöterna kom ut i hallen, hittade ingen av dem sina skor. Var hade dom tagit vägen? Har du satt in dem i garderoben Samanta? Neeej, det har jag inte! Var i hela friden har de tagit vägen, undrade hon?

Hon öppnade dörren till pojkarnas rum, de hade somnat men hon väckte åttaåringen. Vart har skorna i hallen blivit av, vet du något om det, undrade hon. Han gned sömnen ur ögonen. Vi ville bara skoja, men sen glömde vi bort det. Vi kastade alla i sopnedkastet när vi hade borstat tänderna för vi kunde knappt öppna dörren för alla skor. Samanta blev arg, riktigt ordentligt arg, men lade band på sig eftersom alla väntade i hallen, utan skor. Hon gick ut till dem blek och darrig och viskade tyst att pojkarna kastat dem i sopnedkastet samtidigt som hon tänkte på hur hon skulle få tag i visevärden som hade nyckeln dit. Ledamöterna tog det hela med humor men den äldre damen sa något om uppfostran.

Samanta letade upp telefonnumret till visevärden som var en tystlåten och vänlig man. Han hade som väl var inte hunnit gå till sängs så han lovade att komma till soprummet i hennes trapp. Ledamöterna tassade i strumplästen ner för trapporna, de flesta smilande och glada över att visevärlden skulle komma så de kunde få gå hem. Visevärlden hade en hink med vatten och en trasa med sig för han visste hur det brukade se ut i tunnorna under sopnedkastet. Var och en fick sina skor rengjorda och de tackade Samanta med ett leende och sade:
– Det här glömmer vi aldrig, aldrig någonsin. Hälsa till dina pojkar för påhittigheten och det glada skrattet vi fick. 
Samanta ville egentligen sjunka genom golvet men log och tackade och sa att nästa gång ses vi i lokalen.

Visevärden, den tystlåtne skrattade också, verkligen från hjärtat så känslan av att vara bortgjord försvann och hon började också skratta, men bestämde sig ändå för att ha ett allvarligt samtal med pojkarna nästa dag. Hon tackade visevärden och skulle precis gå när hon impulsivt frågade honom om han ville ha en sen kopp kaffe och några bredda bullar som blivit över. Han svarade glatt,
– Ja tack!

(c) tk.