länge

har jag försökt att bortförklara

det jag inte kan förstå

det som jag inte analytiskt har kunnat tillrättalägga   

dissikera i mindre enheter

för att sedan föreläsa som fakta

men

sen vi första gången sågs

i Notre Dame år 1254

när du såg min förstenade gestalt bland alla andra

och mina ögon

brände dig

genom den isade marmorn                      

 madonnans strålglans

min fjättrade gestalt  

kunde inget göra

men allt var inte bara skenbar skönhet 

har vi

setts igen och igen    igen        åter har trådarna dragits åt

och förenat våra banor

som

Selene i månens sken steg ner från himlen till den slumrande Endymion

för att försänka honom i evig sömn

så har jag

varje natt kommit till din bädd

en gång

räddade du mig

på den tömda flygplatsen

"älska ingen annan      du är min"

 och jag tänkte mig noga för                             var slutar himlen

varje gång

som aldrig förr

som aldrig mer

den första och den sista

på knivens vassa

egg

och

vad du inte vet

hur många gånger jag beslutade att

aldrig mer   aldrig mer beroende

av

din karisma           sprakande

dina varma helande händer    din åtrå

din muns honungsvåta kyssar

en tid förflöt

och allt gick bra

vardagslunkande

då

den tvingande signalen      från livet       från dig

och

verklighetens varelse vred sig runt sin egen axel

och jag kastade alla konstruerade förklaringar i elden

beroende

ja jag vill        jag vill

insupa din själ    i djupa andetag   

drunkna    kvävas    av din doft

i den eviga sömnen

kan jag kyssa dig natt efter natt     efter natt

opium

för folket

du är inte för folket

 inuti mig

 är du min