Vem är du?
Ni liknar varandra.
Vi rör oss långsamt in dit träden står i skam.
Än kniper de av all sin kraft vad de kan hålla av sin klädnad.
Håll kvar ni; hösten springer er förbi.
Och ridandes på släpvagnen, där sitter vi.
Jag såg den tidiga morgonen klä av björkarna utan besvär.
Sitter löven alls fast?
Virvlande.
En oberäknelig bana tills de guppar
på vattenytan.

Ett vitt dis biter, hotar, trotsar alla som är ute.
Ett vitt dis täcker halva mitt synfält.
Vit är en fin färg, men du gör det gällt.
Vad skulle en dag vara utan sitt väder? Vi är ju människor
och inte väder. Och vi är många.
Vi går i korridorer, vi plockar fram dagens fika, vi lyssnar till en lärare, väntar,
vi skrattar åt ett skämt, \"Jag vet inte\", vi säger \"Jag kan inte\".
Stannar vi upp och inser en gång till
att just nu, just här, var och en, så lever vi. Det enda vi äger:
ett makalöst just nu. Vi delar samma tunga gåva
med alla jag träffat, beundrat någon gång,
följer vi samma not i samma sång.
Även brottningskampen mot svälten. Flykten från
Fruktan.

Våra ögon är murar; vi ser vad vi ser.
Utanförskap inför allting som sker.

En tisdag smyger så obemärkt förbi. Hur många kommer minnas om ett år?
Vilka minns hur du var klädd i fjol?
Du är som du är. Men förblir inte vad du varit.
Du visar ett myller av vägar. Att gå
och förstå sig på.
Förfallen och dyster.
Vis och missförstådd.
Är det egentligen någon som inser att du rullar ut röda mattan?