Spindlar, ja, de skrämmer mig, i alla fall de stora feta hus-spindlarna och en annan sort som jag inte vet vad dem heter men de springer så himla fort, att man inte hinner se vart de tar vägen. Man behöver inte döda dem och inte dammsuga upp dem heller utan om någon vågar, dock ej jag, kan de tas i en tändsticksask eller ett glas och sedan släppas ut, det går också bra.

En natt för flera år sedan då jag precis flyttat till ett annat hus sov jag i stora rummet eftersom sovrummet inte var färdigtapetserat. Min säng stod med huvudändan mot väggen, och jag vaknade mitt i natten av att min katt började gå så sakta upp mot mitt ansikte, jag tittade på honom och såg att han hade blicken riktad mot väggen ovanför mitt huvud. Jag tittade sakta bakåt och tro mig, en otroligt stor spindel satt på väggen.

Jag lyfte försiktigt ner katten på golvet, gled sakta själv efter, drog försiktigt ut min säng från väggen och smög ut mot köket. Vad skulle jag göra? Jag hittade en flaska insektsmedel, klev upp på sängen, riktade sprayflaskan mot spindeln, darrande på handen sprutade jag på spindeln, med resultatet att den ramlade ned på golvet. Av giftet hade den förlamats lite så att när den gick på golvet så segade den sig fram. Jag tog mod till mig och överrumplade den med flugsmällaren. Känslan att slå ihjäl ett så stort djur med flugsmällare är mycket obehaglig och jag var verkligen rädd här, frös och skakade om vartannat, en mycket obehaglig känsla. Detta är inget som jag är stolt över att ha gjort, men eftersom jag bodde i huset i flera år gjorde jag faktiskt framsteg i mina försök att gilla dem, men jag kommer nog aldrig att känna ömhet för de åttabenta krypen. Tyvärr!

Vid det andra tillfället när jag sett en så stor spindel, var för många år sedan. Min bror och jag och några andra vänner var och hälsade på en tjejkompis som bodde i bostadsdelen i en gammal nedlagd tågstation. Vi gick in i stationsdelen som inte varit öppen på många år, där på väggen satt en ännu större spindel än den i mitt hus. Min bror hade sin, som han hade vid den tiden, dödskalle-apa med sig. Apan, som satt på min brors  arm, fick syn på spindeln och sträckte sig efter den med sin människolika hand. Apan tog spindeln över kroppen och stoppade in den i munnen och började tugga, benen stack ut utanför hans lilla mun och för mig såg det förfärligt ut. Fy, vad jag rös och gör det fortfarande av bara tanken. Apan, överlevde spindeln, men dog efter några år av lunginflammation. Min bror saknade sin apa länge, ty som han sa, den var så effektiv när det gällde att välja ut de vackraste flickorna till honom. Han påstod att apan var en utmärkt inkörsport när det gällde att inleda ett samtal med en snygg tjej.

Jag har ofta tänkt på att jag skulle ha haft en apa i mitt hus när jag bodde där för då hade det nog varit fritt från spindlar.

(c) tk.