En kylig vind drog in från sundet då solen gick i moln, när jag satt en stund på mina backar i eftermiddag. Hösten är snart här, säden hade tröskats och ljudet av skördetröskan hördes,  som ett bakgrundsljud, då tröskningen fortfarande var igång bakom den stora gården i närheten. Soldiset gör att jag bara ser Barsebäcksverket svagt, ett mycket bra riktmärke här uppifrån. Bron över Öresund finns inte alls i diset, men Ven, den lilla ön i sundet syns bättre. Ven är vacker, men på grund av allt för många skolresor dit, då vi fick gå, och gå och gå, har den förlorat lite av sin charm för mig. Tycko Brahe utan näsa blev vi också rätt så trötta på, men vi visste att då vi kom till stället där han stod, så fick vi äta våra medhavda mackor och köpa glass. Något roligt för oss små i alla fall.

Idag körde jag hit, för nu är det sista chansen för mig att plocka johannisörtblommor till julsnapsen. Jag plockade knopparna i en pappersstrut som jag rullade av en tidningssida jag hade i bilen, och sedan tog jag också en liten bukett vädd och röllakansblommor som jag hängt till tork i köket.

Nu tittar solen fram igen och värmer. Det ligger ett litet hus bredvid backen närmast Rönneberga by. Det var i min barndom en nybyggd minimal stuga med vita knutar, men nu är den ombyggd, större och inte så söt som då. Den röda lilla stugan tillhörde en Grevinna von Bismark, vars make var konsul i Österrike. När konsuln dog så flyttade Grevinnan till Helsingborg och varje sommar åkte hon taxi till backarna och stugan för att njuta av utsikten och de natursköna vyerna. Nu tänker jag, att hon säkert tyckte om den här platsen lika mycket som jag gör. Kanske den gav henne samma ro som jag känner, då jag varit här en stund.

Nya blickfång, har alla vindkraftverk blivit. Här uppifrån kan jag se elva, det finns fler men jag vill inte resa mig upp och räkna dem för jag sitter så skönt i solen nu.

Två skator, hoppar upp och ner från en fläderbuske som växer i gränsen mellan åkrarna. Fläderblommorna är sedan länge överblommade och de gröna bären väntar på att få den vackra svartlila färgen. På åkern ligger halmbalar pressade som stora rullar, det är nästan så att man skulle vilja sätta fart på dem, så de kan rulla iväg nerför backen. Men ack så tunga och stora de är på nära håll. 

Kvällen kom och dags för hemfärd, men en skön stund hade jag fått.

(c) tk.