När vinden viskar mitt namn,
Mörkret kväver allt ljus,
I slutet av tunneln står Han.

Han väntar med en blänkande yxa,
Men det står inte mitt namn på den sylvassa eggen,
Den är ämnad för någon annan.

Jag dör lite grann,
Där i mörkret jag fumlar mig fram,
Jag tappar fotfästet.

Jag gör allt för mitt land,
Trots att mitt hopp och min tro har försvunnit,
I lågornas sken ser jag Honom le mot mig.

Han har mitt hjärta i sin hand,
Han tänker inte på mig,
Men min kärlek är så stor.

Jag dör lite grann,
I skogens mörker kan jag känna
Hans andedräkt i min nacke.

Jag känner mig trygg,
När jag vänder hem.
Tack Fader!