Min vän Ingela och jag hade gått i samma klass från ettan, och nu gick vi i sexan. I byn där vi bodde hände inte så mycket så vi gick ofta till byn intill vår. Där låg ett fik där man kunde köpa läsk och kanelbulle och där fanns en jukebox som man kunde lägga in en krona i och få en skiva spelad för sig. Vi träffade också kompisar där ibland.

Den här speciella dagen hade vi varit hos Ingela och ätit middag med hennes föräldrar. Efter maten satte vi oss på deras trädgårdsmöbler, och tittade ut över staden och sundet. Solen strålade och vädret var klart och vackert. Motorvägen mellan Malmö och Helsingborg var under byggnad och vi tittade ut över åkrarna som nu blivit skövlade. Stora jordhögar hade schaktats ihop och högar med makadam och grus hade tippats upp. Tre stora arbetsbodar var placerade intill högarna. Någonting som lyste rött intill den ena arbetsboden fångade vår uppmärksamhet. Vi kom överrens om att vi skulle promenera längs stigen vid hennes pappas åkrar, till byn med fiket i, och samtidigt skulle vi titta efter vad det var för något som lyste så vackert rött. Ingela gissade på några vallmoblommor men jag tyckte att det verkade vara för stort för det.

 Längs åkrarna gick stigen bredvid den gröna ogräsbevuxna strängen, mellan åkrarna. Många ovanliga blommor växte där, vi brukade plocka buketter här under midsommarnatten för att lägga under våra kuddar. Ingen av oss hade någon gång drömt om vår själs älskade, men vi var ju inte så gamla ännu, så vi tyckte väl att vi hade tiden för oss. Det mest spännande var ju att plocka dem i den dunkla sommarnatten.

Både Ingela och jag hade våra röda ballerinaskor på oss, de var väldigt populära det här året. Jag hade fått mina till skolavslutningen och när Ingela fått se dem hade hon övertalat sin mamma så hon hade fått ett par likadana. Vi gick och sjöng på en schlager som var mycket populär, vi kunde den utantill, och vi var båda så förtjusta i sångaren som sjöng den. Den "rockande samen" kallades han och var väldigt tjusig tyckte vi.

Upp ur gräset flög en fasan som nästan skrämde livet av oss och vi blev verkligen så rädda att vi darrade av förskräckelse. Men sedan skrattade vi bara. Nu hade vi närmat oss de gröna arbetsbodarna och bakom dem, längst bort, var det som vi såg det där röda. Vi gick närmare och då vi kom till gaveln på boden fanns det en veranda, och under verandan fanns det röda. Vi skrattade. Det var arbetarnas gummistövlar. Vi skrattade och skrattade. Var det bara röda gummistövlar som hade lockat oss hit. Vi kände oss lurade, men ändå glada.

Vem av oss som fick idén kommer jag inte ihåg men vi bestämde oss i alla fall oss för att fylla alla stövlarna med grus. Det var fem, sex par så det tog en stund. Vi ställde tillbaka dem snyggt och ordentligt under verandan. Vi skrattade och hade roligt när vi gick längs stigen. Hur skulle vägarbetarna se ut på måndagsmorgonen, då de kom till arbetet och fick se att stövlarna var fulla med grus.

Detta påhitt har gett oss mycken glädje under åren, hoppas bara att arbetarna också såg det så efter hand som tiden gått. 

(c) tk.