Det är lika hemskt varje gång… känslan…
den sprider sig som om den borde betyda någonting.
Glädje… nej, inte glädje… inte ens förtvivlan…
den är svår att beskriva… känslan av att inte riktigt finnas…
Inte utan att andetagen känns som lögner…

Vart får jag luft ifrån?!
Allt talar mot den här satans känsla av… jag vet inte…
Jag finns, eller…?

Ögonen ser så hotfulla ut och munnarna talar ord jag inte förstår längre
… ler du… eller visar du huggtänderna för att skrämmas?

jag vet inte… men… det spelar så liten roll numera…

Det är ett spel… regelboken brändes för länge sedan…
… alla pjäser är utbytta mot småsten
och tärningen är en handgranat

det är bara att dra ur sprinten, kasta och hoppas man inte vinner någonting

Jag tror jag vann någonstans i det suddiga jag inte minns

… inte en hel vinst… knappt ett steg i rätt riktning… men ändå

Någonting vann jag…

… det slet bort mig från mig… lämnade skalet kvar…

så jag aldrig ska glömma

det jag inte längre minns

… kanske… kanske… bara ett par år till

/