Viker lugnt och stilla lakanet på mangelns utdragbara skiva. I den vita släta bomullen ser jag centimeterstora cirklar plötsligt explodera fram. Tar handen mot ögat, känner att det är jag som läcker. Försöker få kontakt med mitt inre, men det känns som om någon satt upp en skylt där det står "ingen hemma". Greppar darrande kanten om mangeln när jag känner att detta bara var busvisslingen till tecken för den stora anstormningen. Tårar faller oavbrutet och jag ser till min förvåning att de uppblötta fläckarna som fått en transparant ton påminner om de små öronmaneter som jag brukade fånga vid bryggan som barn och ofta la på min lillasysters rygg när hon låg och solade. Hon brukade ge igen med att krossa en blåmussla och gnida in innehållet i mitt hår, inte för at det var äckligt tyckte jag, utan för att hon visste att jag hatade det speciella schampot som tog timmar att tvätta ur fast det en då var för saltvatten.

Det slår mig att det är över det jag gråter. Minnena av gnabbande och tjivande mellan barn, mina barn som är hos sin mamma nu, och att lakanet jag blött ner var det min son låg på i förra veckan.