Jag kan inte längre se en mening, jag får finna mig mellan ödets väggar. Hela mitt väsen gör upprop och vill säga nej. Framför mig gapar en avgrund och jag ryser av mina tankar på att du inte finns till fast jag trodde på dig. Vem ska hjälpa mig att härda ut livet. Vem ska hjälpa mig att inte bara se smärta med att leva. Du måste finnas, du måste. Livet är en börda utan dig, plågor som förvrider min kropp i olika mönster. Du måste finnas, inte bara i min fantasi.