Klockan ringde, det var från Bengtas rum. Jag stängde ytterdörren och skyndade mig upp. Jag öppnade dörren och ljuset flödade i rummet. Alla lampor var tända och lilla Bengta var alldeles förskräckt och skakade av rädsla. Jag satte mig på sängen och klappade henne på axeln och frågade vad som hänt.

- Snälla kör bort honom.

- Vem då, frågade jag.

- Han som slår mig. Snälla, ta bort honom.

- Jag reste mig upp från Bengtas säng, och sade högt och tydligt, ut i rummet,

- Försvinn härifrån, Bengta vill inte ha med dig att göra.

 - Tack ska du ha. Nu försvann han. Hoppas att han inte kommer tillbaka. Hon skakade av rädsla men var klart tacksam över att han var borta.

- Jag frågade om hon ville att jag skulle sitta hos henne en stund eller om hon trodde att hon ändå kunde somna. Hon trodde nog att hon skulle somna om, nu då han var borta.

-Jag sade godnatt och bad henne ringa i klockan, om det var något.

Klockan halv fem ville den första boende, Albert, ha hjälp att komma upp ur sängen. Han hade protes på ena benet och behövde ha hjälp med att sätta på den. Sedan brukade han dricka kaffe och äta en smörgås i vårt kök, eftersom han hade diabetes och behövde ett mattillskott så tidigt om morgonen. Vi småpratade om ditt och datt och så frågade han om Bengta hade ringt under natten.

Albert visste allt, så det var ingen idé att inte svara jakande på frågan även om vi hade tystnadsplikt.

- Hade hon en man på besök, frågade han.

- Ja, men jag skrämde iväg honom, sa jag och log.

- Stackare, hon har förfärliga mardrömmar om honom, sa han.

- Jaa, vet du vad som har hänt henne, undrade jag.

- Ja, det hände då hon bara var nitton år. Albert började berätta att Bengta hade blivit bortlämnad när hon bara var femton år gammal, till en frikyrkopastor som hennes pappa hade varit skyldig pengar. Sedan hade hon fått åka runt i bygderna i hela landet och låtsats som om att hon kunde tala tungomål, vid alla tältmötena som han ordnade. Hon förstod inte varför hon måste ljuga för alla de sjuka människor som kom för att få handpåläggning av maken.  Om hon vägrade piskade han henne. Ibland var hon alldeles blåslagen och kunde inte närvara. Men det året hon fyllde nitton var de här i Bengtas hemtrakter.

Han hade bestämt att hon inte fick lov att hälsa på sin mor, men hon smet iväg i alla fall. Hon berättade för modern hur hon hade det, om hur mycket stryk hon fick om hur hon måste ljuga och bedra folk som kom till tältmötena. Naturligtvis förstod ju pastorn var hon var när han inte hittade henne på värdshuset, där de bodde under besöket i det lilla samhället. Han gick hem till Bengtas mors hus och försökte få med sig Bengta till värdshuset, men Bengta stretade emot och i tumultet slog modern till honom, med en järngryta, så han föll ihop. Grannarna tillkallade fjärdingsmannen och modern fick livstids fängelse. Bengta blev sjuk av ångest och oro för modern och kom till mentalsjukhus i några år. Efter det jobbade hon som tvätterska på slottet här bredvid. Men hon blev aldrig riktigt som hon var tidigare, efter sjukhusvistelsen. Man förstår att hon har mardrömmar, stackaren.

Jag tänkte, att liksom Bengta, bär vi alla på någon sorg inom oss, som kanske kommer i dagen när vi blir gamla och förvirrade. Om och när detta händer vill jag att åldringsvården skall ha resurser och personal, så vi slipper vara ensamma i våra hem och inte ha någon kontakt med någon, förrän middagsportionerna för veckan skall lämnas klockan tio på tisdagsförmiddagen. För sådant händer faktiskt idag.

(c) tk.