den andliga världen är för mig

allt omkring mig

naturlig

ty jag vet att allt detta är i mig

i ett enda stort evigandetag

detta evig är inte

fasthållande

det är den vackra andedräkten

den andedräkt barnen

hjärtat lever i

det är fjärilen i ängens famn

det är vinden

anden

är det de gamla folken

indianerna visste

de visste detta i kärlek stor

de lade inte skönheten utanför

de kupade händerna

såg cirkelns skönhet

kanske var detta ursprunget till kikaren

ödegård

ödesteg

ödeskog

öda

ödsliga

det var en gång en gångning

stegen träddes milda

i förinsikt

hennes hud skimrade i morgondaning

hennes ögon var daggens klara silver

solbarn fyllde ögon

skimrandevarma

omslöt de

allt

hennes hår växte allt längre

ur hår steg spirande blad

steg växter av

allskönhet

sakta

 lugnt

i stunder av stundan andades hennes hår i havet

ur det hav hon en gång uppsteg

skimrande var stegen

så var allt grönskande

stammar växte allt högra

vida grenar

fingrar med

hjärtformsblad

varje höst riste träden kronor

hjärtblad vattnade marker

hon log

hjärtbladen skimrade

alltid kvar

de minde

jorderörelsen

i hjärtljus

lev

så

skogen

skogarna

så solsilandes vackra

solregnen

solvindarna

andades

kammade

redde ut

i skogs kupade händer byggdes av kärlek ett torp

där levde de i kärlek

deras dörrar var

alltid öppnade

välkomnande

årsringar växte i vidare

vidare

så drog moln in

hamoln

skiljandemoln

röken ringlade ej ur skorsten längre

dörrar slöts

med hagelbössa

vakade de

torpet rämnade

var så ett ödetorp

skogen suckade tungt

stigarna är otrampade

är urstigna

är

ödestigar

årsringar växte i vidare

vidare

molnen tätnade

beckmoln

slöts

glasen

fönstervingar

brast

karmar ramar föll

väggar rämnar

folken skingrades

genom skogen höres vindar tjuta

smärtvågor andas

i skogen står ett skelett av

lev

så

allt andas ödslighet

marker suckar

öda

öda

ödade är stegen

frysande vandrar de

solbarnen

hon andas djupt

upplever längtan

längtanssol

så

lev

årsringar växte i vidare

vidare

molnen skingrades

strimma

pil

vädrade

ögon

stigarna

blommade

fyllda

stegfyllda

i skogs kupade händer vaknar av kärlek ett torp

där lever de i kärlek

deras dörrar är

alltid öppnade

välkomnande

hon nynnar

öda är icke öde

öde är icke öda

allt är allt

lev

så