plan
i höstens andning i ljusårets förberedelser
lever mitt hjärta med mångahanda tyngder tyngder vilka på många plan inte är tyngder vilka på enskilda plan är tyngder det kan tyckas märkligt att skriva så, det är det inte det är en tydlig bild av den jag är min upplevelse är att mina ord de jag nedtecknar ifrån denna tyngdbrunn ej tröstar ej skänker glädje, den glädje jag älskar att sprida brunnen är en brunn en själsbrunn kanske, bortser jag från vad den är och inte så är den en brunn en vacker brunn murad i sten
de borrade ej denna brunn det dånadedundradevibrerade ej i markerna det var spadtag det vackra ljudet då spaden når grus, sångljud, maracas det vackra ljudet då spaden når stenfolken hur de värnande sätter fram händer var varsam med ditt tag brunnmakaren lirkar varsamt med stenarna och de släpper hålet det svarta hålet blir allt djupare plötsligt, kanske var det en stjärnklar natt når silverljus sipprande vatten vilket tränger fram kanske är det tårar kanske är det källan till kanske var det i gryningen, om morgonen i middagsstunden solfingrar når vatten vilket sipprar fram kanske är det tårar kanske är det källan till i hålet det svarta hålet sipprar vatten sipprar trädrötter sipprar växtliv sipprar allt rännilssånger ljuder brunnsmakaren begynner sakta mura plattor platta stenar i vackra mönster de gjuta icke ringar de skapade ringmönster brunnsmakaren andas doft av stigande vatten stjärnor speglar sig däri om natten hon den vackra speglar sitt vackra däri solbarnen solfingrar rör vid glitterlandskap stiger upp brunnsmakaren murar ett torn en brunn tar ett steg åter iakkttager begrundar
sveper handvingen över panna ögonleende sköljer kärlek årsringar vandrar stenar lossar rasar virvlande med dunsar
i höstens andning i ljusårets förberedelser lever mitt hjärta med mångahanda tyngder tyngder vilka på många plan inte är tynger vilka på enskilda plan är tyngder visst vet jag detta är genomgripande upplysbart i vissa stunder flödar det över kanske är det tårar kanske är det källan jag måste vandra igenom med
jag kan inte anklaga någon för det jag upplever
egentligen inte mig själv för det jag upplever jag anklagar mig själv ofta
stjärna
sternum trycker hårt mot revbensbroar är skärande gångarna har rasat luften tar slut giftgasen stiger facklor brinner ej mer skär mig loss mal benen sönder strö näring över mina vissna länder låt mig höra sångerna
är det tårar är det källan
vindar rister hår löv dansar
vad sker med den vilken aldrig rörs vid av älskandehänder
jag vissnar sakta
sakta förmultnar jag i liv
i nätterna andas mitt hjärta stilla i hemma i dagar andas mitt hjärta kaskadstormar jag skulle behöva inte skulle behöver vandrare vid min sida kanske inte vid min sida handomhand då ryggen böjs en famn vingar vilka omsluter mig varmt så där nära nära nära så jag upplever ett hjärtas rytm nu är det ej så så jag sluter armarna om mig själv och det enda jag upplever är hjärtats bristandesmärta det är inte lugnt inte i ett enda hörn av tillvaron livet är ett funnet fyrklöverblad så vackert jag fann ett fyrklöver bejakade detta för många årsvarv sedan genom många portar månportar har stegen lagts i varje detta blad i mitt fyrklövers blad stormar det jag står på spetsen och vajar trött
ler stilla kanske är det nu det sker nu då jag är i uppgivenhet
det kan jag inte vara ty jag har så svårt att vänja mig vid denna förtärande ensamhet vad sker med ett väsen vilket aldrig berörs av kärleksfingrar älskandefingrar jag vissnar sakta ser bladen i jordehänder vackra moder jord nära hennes hjärta är värme skimrande är levanderytm moder befria mig skär bort denna längtan låt mig leva i insikten av mina händer är tomma vad sker med ett väsen vilket aldrig berörs av kärleksfingrar älskandefingrar jag vissnar sakta
armar är utbredda
ansikte lyft i kvällsvind
himlar andas mjukeld
mitt bröst är smärta
röda löv bliv mantel om mig lövet singlar ned jag fattar varsamt mantel
sluter den om mig
vi blir jord
så vackert är beröran
byn ligger i släckta hustaken av vasshänder drömmer flodsånger risjalusier vackra körsbärsblommande vattendrakar beskyddar ser hör hör kallar till råd böjt svärd blixtrar risjalusier i trädramar bjuder träd in i hennes kammare svärdet lyfts skär ren hon andas sista bärs av svärdsbärare in i krona mandelögon sveper godmilda
vattendrakar lyfter vingar bär dem vida vida till för körsbärsdalens skira blomman
brunnen är helad
barnen sitta i ring med äldrekvinna hon har en korg med blad hon har en korg med stenar barnögon väntar väntar förväntansfyllda
äldrekvinna lyfter ett blad till varje barn för dig till
tillsammans läser de stavar ljudar stavar ljuder så tar äldrekvinna upp stenar de räknar dela hela hela dela hela hela
visst bejakade jag mitt fyrklöver jag anklagar ej
faktum är att jag inte kan bortse ifrån ord och gärningar vilka vandrat genom mitt hjärta alla dessa knivar och murspadar vilka velat skära bort och mura dit skära bort det vilket är jag mitt väsen mitt vara hur skall jag leva då jag inte är då jag blivit en bild en overklighet visst har jag sökt verkligen försökt göra om mig själv behaga tysta mitt innersta men hur skall jag leva då jag inte är
ja jag har drömt om solfingrar vackra solfingrar trott dem vara nära så sker det
solfingrar löses upp soldiset är vackrare än detta det går ej att beskriva upplevelsen det är
tomt
Övriga genrer
av
Lena Själsöga Keijser
Läst 636 gånger och applåderad av 9 personer Publicerad 2010-09-14 13:11 
|
Nästa text
Föregående
Lena Själsöga Keijser
Senast publicerade
drömnyckel drömöga stjärnskor tvinntrådar silver kalla närbar lövdu rotknä 
Se alla
|
