Ibland verkar det som om tanken straffar sig självt. Jag menar om man tänker en ond tanke vänder den tillbaka på en själv.
Som när jag kände leda vid en nära vän. Vi hade kommit på kollisionskurs som det heter. Jag tyckte att hon var en pest för mitt liv. Det gick så långt att jag tänkte den onda tanken att hon skulle försvinna ur min närhet. Någon elak sjukdom kunde göra jobbet. Så förgiftat var mitt sinne.
Tre månader efter de onda tankarna fick jag beskedet. Min egen son hade fått en tumör.
Det hade börjat som en knuta. Inget farligt. Han opererades en tisdag. Den värsta dagen i mitt liv, trodde jag då. Det onda hade vänt sig över mig. Jag plågades av mina tankar. Varför hade jag tänkt så om henne, då? Jag borde ha förstått de känslor som skulle drabbat hennes allra närmaste, syskon, föräldrar,make och svärföräldrar, för att inte tala om de små barnen. Hur skulle de känt det om de blivit moderlösa? Allt för mitt hat.
Men nu var det jag.
När vi fick beskedet var den första reaktionen lugn. Det skulle bort, det onda. Läkarna skar helt enkelt bort det, sen var det ur världen.
Allt skulle bli okej, bara en obetydlig och enkel operation,sedan väntan på provsvaren.
De dröjde. Nåja, det var väl ett gott tecken då,om det inte var någon brådska. Troligen godartat. Han var ju så pigg. Började jobba igen efter bara två veckor. Innerst inne var det kaotiskt. Tankarna pendlade mellan hopp och förtvivlan, som det heter. Mest förtvivlan. Dödsannonser sammanställdes därinne i hjärnan. Tårarna ville ut. Kroppen kunde inte värja sig. Skriket var förkvävt. Det levde inom mig. Resor planerades. För att fira, för att ersätta dödstankar. Jag skulle aldrig kunna leva ett normalt liv igen, om...
Tankarna ersattes av självförakt. Egoism, varför fokusera på den egna sorgen? Jag borde tänka på den smärta mitt eget barn skulle drabbas av vid ett negativt besked. Hans fru och lilla barn, faderlös innan han ens kunde få ett minne av sin egen far. Tid, all tid som nu skulle hinnas tas ikapp, om...
Vi grälade mycket, Sture och jag, kunde inte mötas i oron kring vår son, nerverna var spända.
Han kom hem en torsdagskväll. Ett negativt besked, jag såg det från köksfönstret redan när han steg ur bilen. Käkarna var hårda och sammanbitna. Vårt barn.Drabbat.
Barnet var med, inte hans fru. Hon grät hemma fick vi veta senare. Han var trots allt samlad. Beskrev vad som väntade honom. Det skulle vara klart till våren,strålning och eventuellt cellgifter. Lymfosarkom, en ovanlig form. Jag hade aldrig hört tals om den. Men oftast fanns det dottersvulster långt innan man hittade orsaken. Det var en sådan de tagit bort. Nu skulle roten också lokaliseras.
Det var en tuff tid. Han mådde dåligt. Alla led med hans smärta. Det var inget ljus, troligtvis obotligt. Men han var tuff. Levde ännu nyttigare än han gjort tidigare, innan. Läste det mesta han kom över, alternativ, forskning, ja allt. Läkarna visste nog inte mer. Han sa många gånger att han inte skulle ge upp.
Den sorg som jag förväntat komma från den inre självömkan kom aldrig. Hans målmedvetenhet gav oss styrka.
Behandlingen var avslutat. Det var all inklusive. Nu var det bara att vänta.
Just i dag är det fem år sedan.
Han kom hem med tårta, och barnbarnet var med. Han var glad för tårtan, han hade inga minnen av den svåra tiden. Bara fina minnen som han kunde bevara resten av livet.
Klockan är 23.00 och jag ställer den på ringning 7.30.
I morgon är en annan dag.
Innan jag somnar går mina tankar till Erik som låg i sängen bredvid min son. Han som inte svarade lika fint på behandlingen.
Orginaltext: 2010: Lilly