"Historie
Den romantik og mystik, der står om navnet Gurre, er skabt af folkeviserne og vore store digtere. Sagnet er knyttet til Valdemar Atterdag og hans elskerinde Tovelille. Det vides, at Valdemar Atterdag opholdt sig meget på Gurre Slot i sine senere år. Her undertegnede han mange kongebreve, og i 1375 døde han på slottet.
Det berømteste sagn er sagnet om Tovelille, hvis ring tryllebandt Kong Valdemar Atterdag så stærkt, at han selv efter hendes død førte hende med sig på sine rejser i en kiste, indtil ringen blev taget af hendes finger og kastet i Gurre Sø."
Källa http://www.skovognatur.dk/Udgivelser/Vandretursfoldere/atilaa/Gurre.htm


–Jag vill ha dig för mig själv en hel dag, sa Tovelille. Inga betjänter, inga kammarjungfruar, bara du och jag!
–Men hur ska det gå till, sa Kong Valdemar, du vet att jag inte kan resa bort, att mitt liv är hotat, jag är kung, för sjutton. Jag kan inte sätta landets säkerhet i fara för mina egna önskningar. –Jag vill Tove, men jag kan inte, och det vet du!
–Jag ska fundera ut nåt, sa Tovelille, jag ska ordna så att vi kan göra, det vi vill!

Kong Valdemar älskade sitt Gurre; skogen, slottet med vallgravarna, jakten och fisket. Här kände han sig fri. Några år tidigare när han höll på att förlora egendomen, sa han hätskt "Må Gud ha sitt Himmelrike, men jag vill ha mitt Gurre”. På klostret i närheten blev detta startskottet till en kamp mellan kyrkan och kungen. När Kongen dessutom beordrade munkarna att jobba i skogen tog abboten detta som en ren förolämpning mot kyrkan och Gud. Prästen i församlingen uppmande sina undersåtar att inte stödja kungen. Men kungen var älskad av folket.

En kväll viskade Tovelille sin plan i Valdemars öra. Kong Valdemar tänkte en stund, tittade rart på sin Tove och sa:
–Tovelille, jag vill vandra med dig så som du tänkt ut det, men jag vill inte behöva bära dig, om vi ska gå så får du skaffa ordentliga skor inte trippa fram i det du brukar ha på fötterna. Tovelille, som varit rädd att få nej på sitt förslag, tyckte att det var en rimlig begäran. Hon gick ner till soldaterna som vaktade slottet, tittade efter vem av dem som hade minst fötter. Sedan erbjöd hon mannen 4 riksdaler i utbyte mot hans läderstövlar och hans tystnad. Stövlarna var lite för stora men med ett par stickade sockar i så gick hon bättre än i några av hennes egna skor.

Den morgonen de skulle ge sig iväg hängde regnet i luften. Kong Valdemar hade anförtrott sig till sin adjutant. Ingen annan behövde få höra något annat än att de två var ute i skogen tillsammans. Adjutant Grip skulle hålla sig undan hela dagen så att sanningen inte kom fram. Tovelille hade det lättare, hon kunde smita iväg nästan som hon ville. Hon hade trots det berättat för sin syster Ilse som lovat att bjuda dem på middag när de kom tillbaka.

De hade stämt möte vid milstenen. Därifrån skulle de vandra tillsamman runt hela Gurre sjö. Tovelille hade vaknat tidigt, gjort sig iordning för att träffa sin älskade. De kom gående från varsitt håll. Valdemar var lite sen, det hade varit gästabud på slottet kvällen innan och det hade blivit sent innan han kom i säng. De kramades hastigt och gav sig iväg direkt. Tog stigen ner mot sjön. De få solstrålar som tog sig igenom molntäcket glittrade i sjön och båda kände sig upprymda och fria av att vara tillsammans. Efter en kort promenad stannade de vid kanten av sjön, där åt de av Tovelilles medhavda matsäck; smör, ost, kokt ägg samt de nybakade bullarna som hon fått av sin syster. Valdemar hade med vatten som de släckte törsten med. Efter maten låg de alldeles stilla och bara njöt av varandra. Valdemar kysste sin Tovelille på ett sätt som hon tyckte om men inte kände igen.

De fortsatte runt sjön, nådde fram till bryggan med båtarna där Valdemar brukade åka ut och fiska med sina tjänare. Tovelille och Valdemar stod en stund på bryggan och njöt av utsikten över sjön, en fiskjuse som seglade högt uppe spanade efter glittrande mörtar. Valdemar berättade var han fått upp sin första abborre, största gädda och den längsta ålen. Han hade spenderat många av sina barndoms somrar här vid sjön. Längre fram låg bron som går över till Store Ö. Precis när de stod mitt på bron kom en häger flygande mot dem, hägern vände när den fick syn på dem. Ute på ön fanns det stora gamla bokar. På den största fanns det hjärtan inristade. Tovelilla och Valdemar log mot varandra. Här hade varit fler kärlekspar före dem.
–Här vill jag bo sa Tovelilla, kan du inte bygga ett hus här, i alla fall ett lusthus?
Valdemar log och tänkte att det skulle han fundera på det. När de skulle gå tillbaka över bron rusade en hjort förbi.
–Attan också, jag skulle haft min armborst med mig, sa Valdemar. Tovelille tänkte att detta var ingen jakttur utan en vandring med sin älskade. Hon suckade men höll tyst.

Luften var ljum men regnet hängde fortfarande över dem. Tovelille hade planerat att de skulle bada. Hon hade tagit med sig några skynken att torka sig på.
–Bada, sa Valdemar, flicka lilla, sjön är sumpig, stenig och kall. Men Tovelille gav sig inte och plötsligt stod de där, så som Gud skapat dem, utan en tråd på kroppen. Det enda hon hade på sig var ringen som hon fått av sin mor, den glimmade på hennes finger. Den ringen, hade hennes mor sagt, skulle göra att Valdemar aldrig slutade älska henne. Valdemar som varit tveksam till att bada gav sig först i vattnet, han gick några meter ut, Tovelille var precis efter.
–Oj, sa han, hjälp mig. Tovelille sträckte ut sin hand innan Valdemar sjönk alltför långt ner i dyngan. Runt dem bubblade sumpgasen. Det var ingen bra ide att bada. De blev stående i vattenbrynet, värmde varandra med en kram som de båda hade svårt att slita sig från. Han smekte hennes bröst och hon kände värmen komma i kroppen trots att de stod i det kalla vattnet. Så småningom gick de upp och klädde på sig för nu började det dugga och blev kyligare.

Valdemar tog upp en gren från marken. Grenen var tjock, saknade bark men var vackert formad. Han stannade upp och började tälja på den med sin kniv, han karvade och skar. Tovelille ville vidare, hon började gå så sakta och Valdemar lommade efter. Nu nådde de bron över Gurre Å. Här var det så vackert.
–Titta, sa Tovelille, så fint här är med träden som växer i den sanka marken och ån som rinner. Vattnet är på väg till havet, jag skulle vilja följa med det. Resa till Svea rike och Norge och alla möjliga platser. Hör du Valdemar, jag vill resa med dig!
Valdemar han gick i andra tankar, han täljde på sin gren som nu var formad som en vandringsstav. Plötsligt slog han huvudet i en gren och dråsade i backen.
–Aj, aj, kved han, blöder det? Tovelille vände tillbaka och tittade.
–Nej jag ser inget, kom ska jag hjälpa dig upp och så går vi tillsammans. Nu såg Valdemar också hur fint där var. Staven hjälpte honom att hålla balansen på den hala bron.
Det hördes glada röster en bit ifrån dem.
– Sch sa, Tovelille, nu är vi nära "pigernas vaskestelle", vi smyger förbi så ingen ser oss. Jag vill inte prata med någon nu, jag vill bara ha dig här, hennes ögon glittrade. Efter en stund vek de ner mot sjön. Plötsligt var de framme vid samma plats där de ätit sin matsäck. De tittade på varandra och skrattade, de hade pratat så att de missat stigen som ledde upp till vägen. Valdemar rodnade lite, han som trodde att han hittade lika bra i Gurreskogen som i sin egen ficka. De tog närmsta stig upp från sjön och letade sig fram till Tovelilles systers hus. Ilse hade nästan maten färdig, stekta potatisar och lättkokta grönsaker. Hon skyndade sig att lägga kalvköttet på stekhällen.

Efter den goda middagen gick Kongen tillbaka till slottet. Tovelille smet som så många gånger förr in i slottsträdgården och bort till lusthuset. Här dukade hon upp choklad och nötter. Hon tände talglampan i taket och satte sig på en fäll och började massera sina ömma fötter. Läderstövlarna hade varit bra men hon hade fått några blåsor på hälen. Valdemar kom snart ut, han hade skyndat så mycket han kunde. Han hade med sig en kanna rött vin och några ostar. Det var mat som kunde ätas när de blev hungriga längre fram på kvällen.

De la sig på fällen, han knäppte upp hennses kläder och hon lossade på hans. Snart var de lika nakna som vid sjön. Han smekte och kysste hennes bröst som han brukade göra, som hon älskade när han gjorde. Hon la sig ovanpå honom och vaggade fram och tillbaka. Värmen hon känt vid sjön kom tillbaka men denna gången behövde hon inte hålla emot.

– Du har ett sår i pannan, sa Tovelille, till Valdemar.
– Har jag? sa han och kände efter, ja jag är lite öm där. Tovelille kysste honom på såret och tvättade det sedan med lite vin.
–Små sår och vänner ska man vara rädd om, det vet du väl min käre.
De fortsatte att ligga och småprata med varandra.
–Tovelille, när vi är tillsammans så glömmer jag allt annat, det är bara du och jag.