Sorgen in i ryggmärgen,
giftig och tung som bly

Det är bara sanningen,
om än smärtsam och vass,
hackas sönder, smälter långsamt,
ur mitt system

Du har för länge sedan vänt bort blicken

Hör min klagan
du som lovade
att jag aldrig skulle bli ensam igen
och skrev på

våga förlora fotfästet,
igen, och igen,
så döden inte skiljer mig åt

Slutet kan kännas nära ibland,
men de oskyldiga viskade till mig:
Jag älskar dig, mamma