En vintermorgon i februari 2007, knackade det på vår dörr.. Jag hörde inte första lite blyga knackningen... men hundarna hörde, lyfte på öronen och huvudena... Petri sköt upp som ett skott ur sängen, drog på sig jeansen och dök ner för trapporna.

I dörren stod två uniformerade poliser. Jag var fortfarande lyckligt ovetande i sängen - även om oron hade börjat gnaga... Polisen uppgav mina fullständiga förnamn och Petri stod där som en nolla, näää, en sådan bor inte här.. Polisen gav sig inte utan fortsatte med efternamnet.. Jo, ja visst.. hon e fortfarande där uppe... Han vrålade upp till mig.. Anna det är Polisen, dem söker efter dig..

Skräcken tog tag i mig.. neeeej, inte det också... Det har väl inte hänt något...

Polisen börjar igen med sitt fullständiga namn uppradande.. först förstod inte jag heller.. någon Peder har jag inte varit gift med.. men joo... han hette ju så.. i första namn... hm.. Vad har hänt.. Polisen ber mig att sätta mig ner.. Jag går som i dimma in i köket, sätter mig ner... ångesten är så stark så jag ser i dimma.. alla normala reaktioner hade försvunnit..

Jo, Anna......

... jag minns inte vad som sades, i vilken ordning... det är nästan total mörker under hela förmiddagen... har vissa minnesbilder.. bla att telefonen ringde och Ambassadchefen i Israel, Tel Aviv vädjade till mig att jag skulle komma.. släppa allt och komma... Men nej.. jag måste ju jobba.. Hon skärpte tonen och sa att jag måste ta första planet till Tel Aviv. Allt annat är sekundärt... Polisen fick också ett arbete med mig.. att få mig att förstå.. men jag tror inte ens Polisen förstod .. Dem hade mycket knapphändig information. Dem sa till oss att inte läsa tidningen på nätet.... Vad tror ni vi gjorde så fort Polisen lämnat oss...

Hur det nu var så kom vi till flygplatsen under dagen.. och satte oss på Planet...

Kl. 02,45 lokal tid landade vi i Tel Aviv. Precis ett dygn efter tragedin. Ett dygn efter min exmans monstruösa handling och självmord. Som tur fick Petri följa med. SOS International var enastående i sin information, försäkringsletande och service. All tack till dem..

När vi kom fram till sjukhuset någon timma efter landningen så sover fortfarande min lille prins, min sjuårige son. Hans lilla huvud är svart av skrapsår, blånader och kanske solbränna.. Han såg utmärglad ut... Så liten.. så oskyddad i ett främmande land.. ensam... Efter några timmar vaknar han och tittar förvånat på mig och Petri. Nästan direkt frågar han varför pappa inte var där.

 Han måste tro att jag är död. Han ville att jag skulle dö..