De två svarta skogssniglarna låg alldeles stilla en bit från varandra.
–Här är sniglar, sa han.
–Ja se, sa hon, sen gav hon honom en kram medan hon aktade sig för att trampa på sniglarna.
Jag stod helt tyst och lyssnad på dem, kände att jag borde gå men min nyfikenhet var väckt. På en gång satte de igång. Hon drog ut tältet från påsen, ja det var ett tält, jag hade undrat när jag först såg det.
–Det är inte så vått i gräset ändå, sa han.
Hon vecklade ut tältet, han hade redan fällt ut en tältpinne. De reste tältet som om de gjorde det varje dag, lika självklart som när jag borstar tänderna. Han la in alla grejorna de haft med sig. Jag stod så att de inte skulle se mig, en bit ifrån, bakom ett träd.

Jag hade sett när de kom, parkerade sina bilar och tog sina grejor från bilen. De var inte så unga, inte gamla heller men jag undrade vad de skulle. De skulle inte plocka svamp för de hade ingen svampkorg med sig, bara filtar, en ryggsäck och så tältet. De tog stigen rakt in i skogen, stannade till några gånger, satte grejorna och gick åt varsitt håll, gick djupare in i skogen och fram till gräsplätten med sniglarna.

–Kan skorna stå ute, sa han.
–Ja, ja, svarade hon.
–Ok, men jag vänder dem upp och ner ifall det blir regn.
Hon log mot honom och sa,
–Blir det regn så blir vi blöta, inte bara skorna, vi har inget yttertält.
Sen såg jag dem inte på länge, de var inne i tältet och jag vågade inte gå närmare. Jag tror att de kysstes och småpratade omvartannat. Jag ryckte till när de torra höstlöven prasslade ovanför mig.
–Kom här, sa han plötsligt så högt att jag kunde höra det.
Jag kunde se dem, deras huvud och de nakna axlarna. Jag förstod att de älskade. Skämdes lite för att jag stod där och lyssnade. Men sen tänkte jag att de fick skylla sig själva. Jag smög närmare, aktade de svarta sniglarna som låg kvar på samma ställe. Jag kunde se rakt in genom tältets myggnät, nu hade de lagt sig ner, han över henne. Hennes knän stack upp, knäna rörde sig, hon höll om honom med fötterna. Jag vet att jag borde ha gått därifrån men jag ville stå kvar, det var inget märkvärdigt men ändå märkvärdigt vackert. Kanske var det omgivningen som fick mig att känna så eller var det bara ändå.

Nu blev de alldeles stilla, han sjönk ihop och hon skrattade till lite. De låg så en lång stund, jag stod som fastnitad, alldeles stilla jag med. De såg inte mig, hade nog med sig själva. Han gled ner vid sidan om henne, jag backade snabbt, sen låg de så en stund, alldeles tysta.
–Nu ser du gladare ut, inte så allvarlig, hörde jag henne säga. Hon lät glad på rösten.
Jag kollade på de svarta sniglarna, log och tänkte, ni fattar inget av detta. För visst är väl sniglar hermafroditer.

Tyst gick jag därifrån. Det kändes skönt i min kropp, parets glädje hade smittat av sig på mig. Och jag hade fått svar på frågan vad de skulle i skogen.