det sägs att vi gör våra val

i varje stund

varje blinkning

varje andning

varje

varje

jag ser en kvinna

jag ser ett stenblock

hon ligger ned

ögonen är slutna

kinderna är vita

ändå

rodnande

håret är utslaget

hon hann aldrig slita det av sig

nog var hon på väg

så många gånger

hon bär en klädnad

mest är den spindelvävstunn

den är ej av

spindeltrådar

ändå

vävd av spindelmor

klädnaden är vävd av

skiraste silke

så hade hon älskat

 fjärilsljuset

skimrar gör skruden

silvrig

vita skogsstjärnor

vandrar i bårder

så hade hon älskat

skogstjärnsnära

spegelskiva

klädnaden höljer kroppen

är spindelvävstunn

linjerna synes

ändå

är klädnaden ej

genomsiktlig

skimrar gör skruden

silvrig

så hade hon älskat

månsilverdalen

så hade hon älskat

havet

dyka djupt in

i havsvingar

uppleva dem omsluta

hennes frysande

djupt in

möta

pärlljuset

kanske låg hon där och var i allt detta

kanske var det därför vita kinder livlösta rodnade

fötterna var bara pekade vare sig in eller

ut

rakt fram

pekade

tåblommors knoppar

fotblad

fotvalv

kanske rörde bäckarna

källströmmarna

under

kanske var det därför munnen

läppvingar log

runt vristerna bar hon

bjällror

silverne

klara

nu tysta

förutom då vindfingrar

andades vid

vid

sökte väcka

så hade hon älskat

dansen

kanske var det därför huden skimrade

händerna var lagda över bröst

ängsblomster var

flätade inom

en ros

höll hon

tätt intill

gömd

det sägs att vi gör våra val

i varje stund

varje blinkning

varje andning

varje

varje

jag ser en kvinna

jag ser ett stenblock

hon ligger ned

ögonen är slutna

kinderna är vita

ändå

rodnande

jag undrar varför hennes kinder rodnar

detta var ej hennes val

det var en gång i senkomna eller

var det i tidigkomna

så skölja regnen genom händer

så skölja regnen sikten

så klarnar skyar

folken vandrade i fridsstilla

varje rörelse andades kärlek

varje ord en

vinge av röd

purpur

en vinge av

vit lilja

vingar skimrande handnära

hjärtnära

folken var allt liv

icke endast

människan

synen böjdes

berg växte upp

upp ur markhägn

kvinnoträdet stod i blom

i hösten

i bergsfolkens händer

blommade kvinnoträdet

på bara grenar

ensamt

månsilver flöt ned över

hon skimrade susandesånger

så stilla

så vemodsfyllt

vemod fyllt med djupinre ljus

hon ville icke våga

bergsfolken såg

såg det hon gjorde med sig själv

bergsfolken vände ansikten i stjärnor

vad deras ord var

är ur allts

kvinnoträdet stod i höstlig blomning

förmådde icke hålla

blommen åter

stjärnor släppte i nattvind bäres blad

blad lägges höljande runt

i höstlig famn

höljde mansträdet hennes bara kropp

bergsfolken bugade sina hjärtan

stjärnfolken sjöng lov

så växa inre

ljus

inre värme

i vinterns äng

i bröst

omfamna de

lyssnar du riktigt noga hör du

händer röra vid

klanger av

allts

kanske låg hon där och var i allt detta

kanske var det därför vita kinder livlösta rodnade