Jag höjer min blick och tittar mig runt omkring i världen.
Ibland ser jag dem tydligt genom massmedias bild i tidningar och TV. De som slåss för rättvisan och avslöjar sanningar och om dem som osjälviskt och utan rädsla hjälper andra. Stora rubriker skrivs om dem, i framtiden kommer flera av dem att nämnas i historieböckerna.
Hjältar för mig att beundra, de som skänker mig hopp och tro.
Och jag önskar att jag vore som dem.
Jag sänker min blick och ser mig omkring där jag står.
På ett köksbord ligger ett nyskrivet vykort. I en vas står en bukett nyplockade gullvivor. Det doftar från nybakade bullar på ett fat. Ett litet paket inslaget i rött papper ligger på hallbyrån. Ifrån rummet bredvid hörs ljudet av när ett nummer knappas in på telefonen.
Och plötsligt ser jag, fingrarna som skriver krya på dig kortet till en sjukling, gestallten som bär fatet med bullarna till en granne i svårigheter, stegen som går mot ett ålderboende med en blombukett till en ensam släkting, handen som hänger upp tack paket på ytterdörren till tidningsbudet och jag hör den tröstande rösten i telefonen till någon i sorg.
Nu ser jag henne, så nära mig. Nu minns jag alla andra små gärningar som hon har gjort genom hela sitt liv till medmänniskor runt omkring sig. Hennes små verk i det tysta som jag egentligen aldrig har tagit så stor notis om. Hon som aldrig får några tidiningsrubriker för det hon gör, om henne kommer det inte skrivas en endaste rad i någon historiebok.
En hjälte för mig att beundra, hon som får mig att känna stolthet och hopp.
Och jag önskar att jag vore som henne.