Hon var så orolig för att hon skulle försäga sig till
den unga pojken som satt mitt emot henne vid bordet
i matsalen. Ibland när hon kände något starkt,
kunde hon bara utan att tänka sig för säga den känslan
rakt ut för det blev så naturlig.

Pojken mitt emot henne var ung, nitton år bara,
till och med yngre än hennes son. Han var praktikant
på hennes jobb och hade varit där några månader nu.
De trivdes bra tillsammans. Hon såg på honom att
han trivdes, och för egen del hade jobbet blivit så
mycket roligare nu de sista månaderna.

Hon stannade gärna kvar längre på eftermiddagarna
för att få lov att fika tillsammans med honom vid tretiden.
De hade mycket att prata om och han var mycket mer
erfaren av livet än vad man kunde tro då det gällde åldern.

Nu på eftermiddagen hade de pratat om en bilmässa
som var i stan, det här veckoslutet. Han skulle gå till
den och titta, och hon berättade att hon aldrig varit
på någon bilmässa. Han tyckte att hon skulle följa med
honom, det skulle han bara tycka var kul, sade han.
Det var då hon tänkte att, hoppas att jag nu inte talar
om att jag faktiskt blivit förälskad i honom, och att jag
gärna skulle gått med honom.

Hon var trettiosex och hade varit gift men var nu skild
sedan flera år tillbaka. Hon hade inte brytt sig om några
män eftersom hon tyckte att de bara ställde till med oro
och besvär i hennes liv. Allt flöt på bra, hon gjorde det
som intresserade henne, umgicks med sina vänner och
var rätt nöjd, tyckte hon, men så hade hon förälskat sig
i en så här ung man. Prata om problem, tänkte hon.

Den här fredagen tittade han på henne då han hällde upp
kaffe till dem efter maten. I matsalen fanns inte så många
gäster eftersom det var fredag och många i byggnaden
gick hem tidigt.

"Jag har blivit förälskad i dig," sade han utan omsvep och
tittade rakt på henne.

Hon blev överraskad och rädd. Rädd för att hon inte visste
hur hon skulle tackla denna direkta yttring, rädd för att hon
inte skulle kunna säga nej, nej till sina känslor, nej till
hjärtats vilja.

Hon tog honom i handen, han såg orolig ut tyckte hon.
Stackare, tänkte hon, kan jag göra honom ledsen? Ja,
hon måste ju, inte kan hon ta emot hans kärlek för att
om några år kanske bli lämnad för någon yngre kvinna,
vilket hon trodde säkert kom att hända. Det är ju bara
så, livet, tänkte hon konstaterande. På grund av
åldersskillnaden kommer vi bara att kunna ge varandra
något under en viss tid, sedan önskar han sig annat, och
kanske jag också. Det vet man aldrig och därför är det
bättre att låta bli, än att såras.

Han tittade på henne med ett kärleksfullt leende. Hon
tittade på honom och gladdes åt den fina känslan mellan
dem. Med en lite ledsam röst sade hon

"Jag har faktiskt också blivit förälskad i dig min unge man,
men ibland måste man avstå från sådan kärlek som, 
i min tro, kommer att bli kortlivad av olika själ".

Han protesterade.
"Kärleken, måste man ta vara på då den kommer," sade
han sorgset.

Hon tittade på honom och tårarna rann på hennes kinder,

"Vet du, den kärlek som man bevarar i sitt hjärta blir aldrig
bitter eller ful, utan är en fin känsla att ta fram då man
behöver tröst eller bara vill minnas något vackert,"
var hon tvungen att säga, fast hon inte alls kände
det så.

Han gick ifrån bordet, och vände sig inte om. Hon grät
och förbannade sin rädsla och tänkte på hans kloka och
insiktsfulla ord.

På måndagen kom han inte till jobbet, och på
eftermiddagen  fick hon veta att han fått en annan
praktikplats och på en annan avdelning.

Hon undrade, och hade undrat hela helgen var hon
fått kraften ifrån, kraften att under deras samtal sätta
stopp för något som hon visste skulle givit henne vacker
och ömsint  kärlek.

©tk.