Dörren slår igen
jag blir ensam
och det ekar inom mig

Du förstår kanske inte meningen
du förstår nog inte skalan
av hur stor gapet är inom mig

En klyfta som jag försöker bygga över
en klyfta att täcka och glömma
en klyfta som jag skäms för
en klyfta jag vet är för stor
men en dag...

Var gång dörren slår från sista man
så blir jag ensam
min värld återspeglas som ett hologram
jag ser på det,
genom det,
från alla vinklar

Jag finner ingen lösning ur det
Jag är fast i en fälla av tiden
Jag har själv riggat fällan
men kan inte lösa upp den

Det blir ljust och dag
Det blir mörkt och natt
Allt jämt sitter jag kvar där
ensam med alla frågor
än idag!