En skald som vemodigt sjunga
mellan noterna gåtor han avslöjen
sakta alla så stilla
sätten sig ner i stolen

Likt en gycklare slår han en drill
som förtäljer att liksom han förför
vem han så vill
men visar sig lätt trasig och skör

Likt solen som sänker sitt sken
som i sorg för skaldens sista verser
har kvällen blitt sen
liksom vissna blomstren
av förälskelser

Kylig vind för noternas sång
melankolik står skrivet på stjärnströdda skyn
saknad och vemod alldeles för lång,
så lång tystnad och höjda ögonbryn

Hon kom, hon vann, hon segrade
Vem vet, vad än vi delade

Med mjuka fingrar dör tonerna ut till orden

Delar av denne mö
kommer onekligen
aldrig att dö
och må så förbli än