Katastrofalt kritiskt.

De använder andra ord.
Men dem, vi, jag
- vi alla -
vi vet exakt vad det betyder.
Som om livet skrattar oss i ansiktet.
Obarmhärtigt.
Som hånskratten man mötte i skolans korridorer,
i brist på fokuserande,
i överflöd av tänkande, kännande.
Min mamma kallade mig för "egen".
"Lillgammal".
Är det samma sak som "övermogen"?
Som gammal frukt som legat framme alldeles för länge.
Ingen kallade mig "ensam",
trots att det var det jag var.
Men jag hade ingenting emot det.
Jag uppskattade ensamheten.
Verkligheten var för... komplicerad.
Människor för oberäkneliga.
Men, hånskratten...

De använder andra ord.
Inte det egentliga, inte sanningen,
inte det uttryck alla har vetskap kring.
Vissa säger att anledningen ligger i barmhärtighet,
för de berörda, de som känner.
Men jag anser att anledningen ligger i
ren och skär
rädsla.