när hostan inte ville ge sig
natten kändes mörk och lång

längtan efter hand att hålla
när det kändes som nu ger
jag upp

gick upp ställde mig vid fönstret
såg hurträdens gula löv glimmade
i gatlyktans sken

hostan rev i mitt bröst ett glas
vatten lindrade tillfälligt

vet inte hur många gånger jag
försökte somna men alla tankar
som gjorde ont

varför slår en förkylning alltid
så hårt emot min kropp själen
orkar inte alltid med

jag gick igenom rummen bläddrade
i böcker började söka ett mönster
som jag saknat

bilar åkte fram och tillbaka på vägen
såg på klockan den närmade sig fyra
funderade hur jag skulle kunna somna
utan att hostan förstörde sömnen

så jag la kuddarna ovanpå varandra
att jag la mig känns inte rätt men nästan
sittande upprätt somnade jag till slut

vaknade inte förrän det hade ljusnat
utanför mitt fönster då var klockan
nästan nio och jag hade fått några
timmars sömn

men att sitta nästan upprätt och sova
gör att kroppen känns stel jag är ändå
glad över att fått sova en stund

hostan den håller i sig det känns som
om jag håller på att bli tokig jag vet
sedan tidigare att söka läkarhjälp är
ingen ide

jag har både värktabletter, näsdroppar
och hostmedicin det enda jag inte har
det är tålamod vill att det ska gå över
fort så jag orkar och kan gå ut

njuta av hösten alla vackra färger
ta en långpromenad men allt har
sin tid

min förkylning har sin tid det gäller
att ha tålamod hösten kan jag ändå
njuta av genom fönstret




anits 10 oktober 2010