sandkornen lägger sig som honung på dina läppar du smakar slott tinnar och torn du ligger utspridd och säger: plocka ihop mig. foga samman. ta dig samman. vågorna kommer nu som jättar inför vårt underifrånperspektiv, hotfullt har det rest sig, skummet vitt och krusigt fräsande, hårresande längs dina grovmjuka armfjun. vågorna kommer nu och det är bara med en inandning vi slipper ifrån oskadda – utanpå – inuti känner jag tänderna gnaga på massan – speglar mig mot dina handflator – massan som försvinner i intet. bortåt. framåt-

fallningen, att jag lyckas hitta dina fingrar i mörkret, att månen är försvunnen, död, att jag håller fingrarna som små dödfödda foster i mina händer. här. ta mina, ta mina händer. du får dem! känn! såhär. känns en hand.

du kastar dig upp på fötterna, ryggar längs strandlinjen, du är en häst, du har rädsla i dina stirriga pupiller, jag vill stilla dem, vagga dem, öppna dem för ljuset

ljuset

galoppen tar dig rätt in i en av palmerna
kvistar ristar

om det fanns något jag kunde göra för att du skulle minnas mitt namn
om det fanns ett sätt att leda elektriciteten.

i en lucka ligger vi som två ormar i sangropen - solen – ett lyckohjul - dina lockar lockar sig kring mina fingerleder och du skrattar, andedräkten lätt som nysnö.