Jag bor i mig själv
och kanske fanns det aldrig
någon annanstans
att ta vägen än
rätt in i mörkret
Det är som att vistas under jord
och kanske blev jag begravd levande
Här inne spinner tankarna sig själva,
stoppar blodflödet och
jag faller till golvet
i duschen, på torget, stationen och
i väntrummet med grön fondvägg
Tömd på tårar och energi
och sedan lämnad med för låg
salthalt

Jag vilar i askan -
jag är askan -
den svartbrända
som ser ut som den
som läggs i urnorna,
och varje morgon
föds jag på nytt
för jag blir aldrig färdig
med mig själv
Intalar mig att
för mycket funderingar
snarare är bevis på liv

Jag har jobbat mig ur det,
armbågat mig förbi det
och tvingat tillbaka
en liten bit i taget
Det tar tid och energi och hela dagar
men om jag väl lyckats en gång
vet jag
att jag klarar det igen
och igen
och igen 
så jag sover precis under glöden,
brinner jävlar anamma
och bolmar växelvis
stridsrök.