Känner en sorgesenhet inom
utlämnad till Gud eller universum
ödet eller vad man vill kalla det

i denna känsla vilar jag nu
jag ger upp och låter det ske som sker
kanske är det tillit jag känner

är inte religös men jag har en tro
en tro som just nu fångat mej
vikt undan tvivlet och låter mej falla

vad är ett skrubbat knä när så mycket annat står på spel?
jag faller och gör inget motstånd utan låter det ske
ovissheten är ju trots allt det som plågar mej

sorgen inom får mej att känna enorm ömhet för mej själv
jag kan inget göra utan låter det SKE...........