2.

Den gengasdrivna och modifierade Doge M880 rev fram längst vägen. Grävarn körde i tystnad. Det skäggiga ansiktet höll samma, kalla, fokuserade min som vanligt. Larsson som satt i passagerarsätet bredvid var däremot irriterad. Han vägde skeptisk deras löning i handen.
”Tyck fan ändå att det va snålt...” Hävde han slutligen ur sig.
Grävarn ignorerade honom. Han fortsatte bara köra i tystnad även om han visste att det var lönlöst. Hade Larsson väl tryckt igång käften så fanns det ingen hejd. De hade lämnat Lövön efter mötet med U-kolonins rådsman och körde nu tillbaka till skogs. Vägen pryddes fortfarande av gamla, krakelerade vägskyltar. Gamla ortnamn som Obbola och Holmsund passerade förbi och bar tyst vittne om platsens förlorade, oskyldiga förflutna.
Den gamla Dodgen hade både tyngden och kraften som krävdes för att på egen hand ramma bort alla eventuella döingar som kunde komma i deras väg när de väl var tillbaka in i vildmarkerna. Men den förstärkta frontplogen gjorde inte saken svårare. Pickupen hade fan till och med bra väghållning. Livet kunde ibland visa sig vara rättvist på så vis. Grävarn ångrade inte för en sekund allt arbete de hade lagt ner på den.
”Politikerjävlar...” Fortsatte Larsson surt. ”Jag menar, hur många områden ha vi rensa ut nu? Tio...femton? Tjugo?” Han kastade en blick över till Grävarn i förarsätet. ”Kom du ihåg det...för jag gör då fan det int...” Han skakade irriterad på huvudet och kliade fundersamt sitt mörka helskägg. Grävarn sa ingenting.
”Hallå, Mr Benhård...va fan tyck du om saken?” Frågade Larsson utan att vänta in något svar. ”Tio gram guld för femtio hektar röjd mark...jag mena fan kom igen...vafan får vi för det...två horor och en varmkorv?”
Han började garva.
”Eller...eller...kanske tre horor med tillhörande varmkorvar!”
Grävarn flinade lite snett medan Larsson fortsatte garva högt och klappa sig över knäna.
”Fatta du...fatta du...tillhörande..”
Larsson alltid samma Larsson.
Grävarns flin var mer riktat åt honom än med honom. Höll man bara käften länge nog och för eller senare skulle Larssonfan börja garva åt sina egna skämt. Ibland var nog för att han skulle släppa hela skiten och gå vidare. Men det var inte läge för några chansningar den här gången. Grävarn var inte på humör. Inte med tanke på vad de hade framför sig.
”Om skiten är så viktig så ta upp de på bordet nästa gång...” Sa han slutligen lugnt och metodiskt. Fortfarande med ögonen på vägen. De närmade sig gränsen inom kort.
”Nä, vafan...men du hajjar ju, de är ju en skock snålbögar de där jävlarna...det är ju poängen...” Sa Larsson snabbt. ”Sitta där ute på Holmön och långrunka av varann medan vi ska trampa i skiten...”
”Kommit från snålbögen själv...jo man tackar ja...” Sa Grävarn.
”Ähhh...” Utbrast Larsson. ”Mr PK här borta....när fan började du...du om någon...trycka upp tungan i rådsröven?”
Grävarn fiskade upp en cigg ur paketet med sin lediga högerhand. Rörelsen drog bak skortärmen en aning och blottade hans brandskadade arm. Larsson la märke till det och tystnade hastigt till. Var det något som Larsson tog på allvar var det skadan.
Skämta om allt och alla, men inte om det.
”De är simpelt....tillgång och efterfråga...” Sa Grävarn slutligen.
Han vinklade ansiktet emot Larsson. Det var i stunder som denna det blev uppenbart, trots deras liknande klädsel och skäggprydda ansikten, att Grävarn trots allt var åtskilliga år äldre.
”Låt de suga på de billiga priset så länge...” Grävarn tände lugnt ciggen och lät armen medvetet blottas. Den röda, svampiga, ärrvävnaden och gropiga huden höll kvar Larsson i tystnad. Ibland var det synd att det bara gällde armen och inte hela ansiktet. De tre ärren som prydde Grävarns högra kind var nog djupa för att synas väl genom helskägget.
”Sedan då de int längre klara sig utan oss...det du vet...”
Men inte djupa nog för att ha samma effekt på Larsson som själva armen hade.
”Det kallas monopol...”
På så vis var livet aldrig rättvist.

* * *

”Öhhjj...vandrare framöver...” Grävarn hojtade till och armbågade Larsson i axeln.
”Studsarn...nu!”
Larsson reagerade utan någon tvekan, trots att han sekunden innan suttit passivt slumrande i sätet. Med en smidig rörelse greppade han mekaniskt älgstudsaren från hållaren mellan dem och började omedelbart svepa av området genom kikarsiktet. En sekund passerade. Dogen närmade sig zombiejävlen. Två sekunder. Tre.
”Enstörning...” Sa Larsson, för en gång skull kortfattad. I situationer då det gällde fanns det inget utrymme för skitsnack. ”Området är lugnt. Fanskapet måste ha klamrat sig ur någon bil eller något på vägen...”
”Taget...” Sa Grävarn med nyvunnet lugn i rösten.
”Sorry lilla du...inga liftare..." Sa Larsson tyst för sig själv. "Ingen plats för dölast...”
Han avlossade geväret och sköt skallen av zombien. Skallresterna hann just och pass träffa marken innan Dodgen passerade förbi.
”Boohaa!” Skrek Larsson till, utan något spår kvar av trötthet i rösten.
”Klart och beeetart...din döda jävel...nu är du död på riktigt...och det är ju huvudsaken det!”
Han brast ut i ännu ett garv.
”Huvudsaken...oohh...den blir fan aldrig gammal...”
Grävarn gav honom ett leende för en gång skull. Grabben hade gjort det bra. Gjorde det alltid bra. Skitsnacket var en sak, men det fanns anledningar, många anledningar till varför han var Grävarns tredjeman.
”Fortsätt hålla uppsikt...” Sa Grävarn.
Larsson nickade och var direkt helhjärtad dedikerad till uppgiften. Grävarn nickade för sig själv. Han sträckte sig efter en till cigg. De hade satt upp läger i närheten av gamla Degersjön där det fanns tillgång till vatten och tillräckligt bra skydd för att de skulle känna sig säkra. Umeå låg trots allt i närheten och trots deras upprensning hittills för U-kolonin var staden i sig fortfarande en av regionens största farozoner. Dagligen vandrade det ut döingar därifrån på jakt efter föda. Skulle en verklig insats någonsin kunna genomföras för att återta stan till de levande skulle det ske på vintern. Posterna de hittills röjt upp markerade U-kolonins yttersta försvars och spaningsposter. Allting behövde beräknas ordentligt innan någon verklig framfart var möjlig. Vilket var vad Grävarn räknade med. Den dagen det blev läge för framfart skulle priset höjas markant. Mycket fanns att hämta om hjulen började spinna i större varv och han hade inte tänkt bli lämnad utanför.
Inte igen.
Aldrig igen.