En söndagsnatt. Återigen i dina armar. Inlindad, älskad.

En måndagsmorgon. Du stannar fem minuter extra för att få höra mig andas tungt mot ditt bröst. Jag vill försäkra mig om att du inte kommer försent, du säger att det inte är någon fara och låter mig vila mot din mjuka tröja.

Din hand har aldrig känts lenare och den har aldrig passat bättre in precis där, där på den lilla platsen mellan var min bröstkorg smalnar av och sedan höften blir bred.

En av de finaste avskedskyssarna jag någonsin smakat på mina läppar.
Jag önskar att du kunde stanna längre, säger du.
Det brister inom mig, jag försöker hålla tillbaka samtidigt som du tar mina läppar mot dina igen.
Jag vill stanna. Jag vill stanna här föralltid.

Bland den tuffaste bussresa jag någonsin gjort hem.
Du sa tidigare att du vill ha allt som förr, men du är rädd att behöva avsluta det igen och vill inte såra mig som då.
Men älskling, allt är som förr. Och du sårar mig ändå.