Vi hade nog båda druckit lite för mycket. Eller, det var nog bara du. Det var ju inte längre vi, utan nu var vi två självständiga individer. Tidigare satt vi ihop. Fyra sidor långa sms om våran tonårskärlek, jag älskar dig mest av allt snälla lämna mig aldrig. För isär var vi trasiga, men tillsammans nästan en hel.

I någon stuga i någon skog, med dina och mina kompisar. Inte längre våra, vi var ju inte längre vi. Du tänkte nog inte efter, den där spärren hade du druckit bort. Du höll inte på orden, tog i, skrek. Det fanns inget som rättfärdigade mitt mående, att jag åt tabletter. Man skulle härda, hålla åt, inte känna efter så jävla mycket. Brännmärkerna på dina armar hörde aldrig hit, de var något annat.

För nu var det inte längre vårat problem, något jag kunde bry mig om, något som kunde skada oss, vi var ju inte längre vi.