kanske var det den gången du kom hem och jag stod vid spisen och gjorde den där kycklinggrytan du tyckte så mycket om. du såg på mig och sa "Jag har blivit vegetarian." och jag skrattade för du ansåg ju att vegetarianer var halva människor, eftersom de inte åt kött. men du såg sådär arg ut och mitt skratt fastnade i halsen. du gjorde en sallad, som du åt stående i köket, jag fick äta min kycklinggryta själv, det blev väldigt mycket över. eller så var det den gången vi skulle fika på stan och jag verkligen ville testa det där nya stället, men du tvärvägrade "För dyrt." sa du och släpade med mig till ett sunkigt hak som inte ens hade kladdkaka utan bara torra småkakor. veckan efter såg jag dig sitta där, på det dyra stället, och du skrattade, hon var brunett och tog dig på armen och då skrattade ni tillsammans. jag gick hem och gjorde zucchinipaj. det var nog den gången du skulle på firmafest och tog fram den där fina slipsen, den som var för fin för att ha på restaurang med mig. du såg på mig, såg min undrande blick och med en axelryckning och en mening förkastade du allt som var vi, som är jag. "Jag har faktiskt förändrat mig, tillskillnad mot dig, som bara står och stampar..." fast när vi blev tillsammans sa du att det var min stabilitet, mitt lugn, min verklighetsförankring som var så lockande, så trygg. du lämnade dina salladsbestick, så nu äter väl ni sallad med händerna, den skrattande brunetten och du.