3.

Frånsett enstöringen blev den återstående färden lugn. Det fanns alltid en och annan av dem kvar i något av alla de hundratals bilvrak som fyllde dikeskanterna eller den närliggande skogsmarken längst den gamla huvudleden. Levande döda som blivit för evigt fångade i sina gamla bilbälten eller instängda bakom stängda bildörrar som de saknade intelligensen att öppna. Men däremot saknade de inte driften för att fortsätta kämpa för att få sig lös och för eller senare lyckades en och annan bita sig igenom bältet eller slå sönder en ruta, för att sedan ta upp sin vandring efter föda. Grävarn var som många andra fascinerad över hur länge deras ruttnade kroppar faktiskt kunde fungera rent praktiskt. Det var sällan man kunde träffa på en döing som faktiskt dött av så kallade ”naturliga orsaker.” Deras orubbliga hunger verkade inte ha någon markant inverkan på deras förmåga att simpelt överleva, eller hur fan man nu skulle se på saken. Om vintern kunde de bli stelfrusna och till synes helt livlösa, men så fort våren kom och isen släppte var de på benen igen. Fullkomligt dedikerade till sitt enda existerande syfte.

De lämnade tillslut den krackelerade gamla huvudleden, svängde av och började röra sig fram på de säkrade skogsvägar som skulle ta dem fram till lägret. Stenmark hade vakttjänst och satt djupt fokuserad på flaket av sin gamla Kingcab pick up. Klädd i jaktbyxor och en gammal M90, militärjacka satt han bekvämt placerad i en gammal utnött solstol, bakom den färdigmonterade KSPn. Hans långa, råttfärgade bockskäggfläta rörde sig i vinden, men Stenmark själv var i djup fokus. Han räckte upp handflatan i en snabb hälsning.
Grävarn svarade honom med en uppskattande nick.
Han var en bra karl. Kunde sin skit.
Dodgen fortsatte sedan längst skogsvägen som ledde dem ned till sjön och det temporära lägret. De fyra jaktvagnarna stod rutinmässigt utplacerade i ett cirkelförsvar innanför det monterade taggtrådsstängslet. Huvudbaracken var placerad i mitten och gav en direkt kontrast till de andra vagnarna då den var uppbyggd som en gammal hederlig timmerstuga med snedtak. Med sitt allrum med kök och sovrum fungerade den förbannat bra som både matsal och möteslokal samtidigt som den även rymde sovyta för både Grävarn och Bergman.
De övriga vagnarna var vanliga, simpla arbetsbaracker av standardmodell, men väl ombyggda och förstärkta för att passa deras syften. En femte vagn var också utplacerad en bit längre bort som spaningscentral. Det var en gammal ombyggd militärverkstadskärra med rejäla hjul som rörde sig bra i hård terräng. På femton mannar var lägret ett smidigt och väloljat klockverk. De kunde alla sina rutiner. Grävarn hade drillat dem hårt.
Väl framme vid lägret sträckte han upp en hand som signal och Andersson kom ut ur en av barackerna för att öppna grinden. Vinden från sjön drev på och fick hans blåa flanellskjorta att fladdra till medan han öppnade upp. Grävarn körde in och parkerade den bland resten av bilarna. Medan han och Larsson klev ut ur bilen och började packa ur tände Andersson en cigg och inväntade dem. De tog ur bagaget och lämnade bilen. Grävarn trädde nonchalant älgstudsaren över axlen och vände sig tillslut emot Andersson.
”Är han här?”
Andersson nickade stillsamt.
”Jajamen...”