Det sägs att man inte kan ändra andra människor, man kan bara ändra på sig själv. Det är inte sant.

Jag har funnit att när man ändrar på sig själv, så måste andra anpassa sig till den nya situationen som uppstår, och då kan en förändring av den människan ske. Så, man kan ändra andra människor – med hjälp av sig själv.

Ibland roar jag mig med att studera människors beteenden på gator och torg. Vad händer när man ska samsas om trottoaren vid möten? Jag tillhör dem som i god tid väjer undan, och ger plats. Det finns många lika mig.

Man ser på långt håll de signaler som visar på att en väjning är på gång: antingen ögonkontakt om att de sett mig, eller något steg som ändrar deras riktning något, som även det talar om att de sett mig.

Sen finns det människor som inte uppvisar sådana signalerar. De går på rakt fram. Det blir ju ingen krock trots det, för jag väjer ju.

Nå, vad händer om jag inte väjer? Jag traskar istället på, visar inga signaler, och vad händer med denna sorts människor? I det allra flesta fall, så väjer de. Signalerna kommer i allra sista stund, så att krock inte uppstår. Jag har alltså kunnat få människor som inte visar ”väjsignaler”, att flytta sig åt sidan så att jag kan gå min väg rakt fram utan att väja.

Men ett fåtal människor uppvisar total frånvaro av hänsyn. De kan vara stora, små, gamla unga. Storleken och åldern har ingen betydelse. De går alltså på, ser dig aldrig och ändrar aldrig riktning. Det blir faktiskt fruktansvärt obehagligt att gå kvar i ett rakt spår. Lika obehagligt som att köra in i en bergvägg med berott mod.

Det inledande ordspråket gäller enbart dessa människor, enligt min mening. Mot dessa människor har jag ännu inte funnit någon bra lösning i min kamp om min plats på trottoaren eller – i förlängningen – på jorden.