Och du lade armen om mina axlar. Så fint.
Mitt steg följde ditt. Så gott jag kunde.
Det perfekta paret. Till synes.
På en stig. Som du ville.
Smal och stenig. Svår för två.
Din 25 kilos arm tyngde. Tröttsamt.
Din arm kändes som ett grepp. Oflexibelt.
Du gick på stigen med din fot. Jag fick gå jämte dig.
På stenarna fick jag gå. Bredvid stigen.
Så jag försökte gå bakom dig istället. Nära.
Men du ville ha armen om mina axlar. Så fint.
Och jag försökte. Och jag försökte. Gå på stenar.

Varför kunde vi inte bara hålla handen?