Jag ler och tror att leendet ska kompensera bristen på ord och mening. Det är ett inre våld som genereras i höjd med hjärtat,som strömmar och pulserar invändigt och genom hjärnans vindlingar.
Halvtrasiga nervledningar och synapser sprakar till och en kittlande sugande känsla i magen signalerar en förlust av självaktning och självkänsla.
Jag har gjort mig till ett alltför enkelt byte,ett billigt rov för passionens slumpmässighet. Nu vill jag välja det oväljbara livet,det som redan lever genom mig. Ta för mig av det som redan finns inom mig.

Sann rak och kärleksfull. Full av medkänsla och kärlek till livet som lägger sig vid mina fötter som en söndertrasad själ.
Smärtpunkten är den punkt som adderad med intighetens decimal förbir ett.
I min nuvarande förvirring väljer jag svärtan framför färgerna.
Mitt hjärta väntar ut mig, mitt hungerstrejakande hjärta väljer intuitivt abstinensen av visa råd och teorier, framför de smarta orden som klingar falskt hjärtlöst ihåligt.

Stilla mitt hjärtas hunger,min hud min kropps hunger efter dig som är överallt i tusen och en gestalt. Kan inte längre använda mig av manin extasen begäret lusten förlusten ruset som en hävstång upp til den nivå av mänsklig samvaro där illusionen är total. Och ändå så innebär genomskådandet av den sociala ömkliga idiotin en förhöjd form av medkänsla och ansvar. Man måste stå i kärleksfull opposition till livslögnen och den samsariska mardrömmen vi alla delar.

Varje mörk vrå av mitt inre varje förtryckt och ratat hörn av mitt liv vill veckla ut sig,som en ensam skör blomma mitt i den smällkalla vintern.
Så växer sig livets frusna blommor mot ljuset, som en blind mans vana trevande fingrar över livets magiska textur, medans allting sover och lever ut sina innersta drömmar. I en parallell värld där kanske gud fortfarande sitter och knådar på den varelse som ska bli du.