Han älskade en flicka vars nyckelben han kysst en alldeles för sen torsdagsnatt.
Hon hade gråtit mot hans axel tills hans tröja var våt och klistrade sig mot huden,
och han hade tappat bort orden och fingrarna någonstans i hennes hår.

När hon skrattade lät det som när tunna kristallglas föll till marken.
Ungefär som hela hon, glas.
Hon var det vackraste han sett i hela sitt liv.

Hennes tändare låg fortfarande kvar på hans fönsterbräda.
I hans hyllor stod skrivböcker fyllda av längtan och hennes namn.
Fast det visste hon såklart inte om.

Hon älskade en pojke som ägde världen.
Som aldrig tappade bort ord och som hade allt.

Sent på nätterna när hon somnat kom han hem,
från viktiga saker och viktiga personer.
Kysste hennes ryggtavla,
drog fingrarna längst konturera av hennes höfter och viskade löften i mörkret om att imorgon skulle allt bli annorlunda.
Sen klädde han av sig,
la sig intill flickan,
som vaknat och vilade sin blick i hans.
Ordlöst.
Han tänkte att det var fint,
att bland alla dyrbara saker han ägde,
även ha hennes hjärta.
För det hade hon givit honom en dag i juni,
när de kysst varandra i en taxi mellan två stadsdelar.