känner blickarna
där jag går ensam på min vandring

men innerst inom mig
vet jag

det kanske är inbillning allt som jag känner
försöker ruska av mig oron

oron som ibland gör så ont
så jag tror jag ska gå sönder inom mig

ändå mitt i all oro all ångest
känner jag mig stark

en styrka som kommer från ingenstans
ändå känner jag gråten som vill komma fram

möter människor som bara ser på mig
eller som tittar bort

jag säger hej ibland får jag ett hej tillbaka
men många gånger är det tyst

börjar bli rädd för att isolera mig

så jag undrar ofta
varför känns det som det gör?

jag är inte rädd för mörkret
där känner mig trygg

jag känner min ensamhet
när dagen är här ljus och vacker

det gör så ont när ångesten gräver inom mig
och jag inte kan förstå varför

nu har mörkret lagt sig utanför mitt fönster
jag ser ljus i fönstren runt omkring

ser bilarna som kommer på vägen
många har bråttom efter en lång dag

en gång bodde jag och min familj då
ensamma långt från grannar och gatlyktors sken

då kände jag aldrig rädslan som idag
kan göra så ont

men var tid har sin plats nu är den här tiden
som är just nu min

jag vill och ska göra så gott jag kan
så att tiden som är just nu blir så bra som
den kan bli




anits 1 november 2010