aftonros
 
 
sveper vida kjolar
 
 
solögon
 
ler
 
 
månsilvrade
*
origo
detta ord är ett vackert innebördsord
jag har smakat det i munnen

de godaste pastiller
det sades att de vilka talade otydligt
lärdes tydlighet genom att tala med runda stenar i munnen
så visdomsfyllt
stenar har inneboende kraft
kraftströmmar
den otydliges talan är likt stenen i glömmandet av stenens liv
talar du med stenar i munnen
upplever du stenens bladöppnan
så talar du
rosenorden

origo
omslutande rörelse inger gåva omkrets

origo
är ögat ett bo

stjärnor viskar genom molnbäddar
droppar faller
vita

månstenspärlor
glöder
droppformade

eldpärlor
andas

fingrar
tar emot

i träd klingar tysta
tysthängen
vita
dun

öppnas
klangvida

tysta

ser du hur dessa vandrar
skirljusen
ljusfolken med kristalljusmantlar
regnbågskaskader
skimrande
tysta
vandra de
tysta ty dagens människoöra förmår ej höra
somligt öra kan
viljeöra
viljevackra
sakta öppnas dagens människoöra
hör tystas sångljus
uppfylla

dessa levde i glaskupade händer
glaskupoler
ögon säger du

det

är en vacker bild

människa öppna dina ögonvingar
upplev vandringsorden

stjärnvindsorden viskas
genom
av

en vacker själ upptar ett namn i sig
molnviskare

dessa är

viskar

molnord är fyllda med tyngd

så se det vackra i sannfärdighetens tyngd

denna bryter ej udden av spetsen
skriver klara ljusord
i värme

till
kärlek

alltid i alltid

jag ser ögat
det är en cirkel
ett klot

jordklot
prismaklot

ett barn önskade sig en discokula
en sådan där vilken snurrar i allvärldars prismafärger
nu i detta härvarande öga
ser jag det barnet ser

allvärldars
prismafärger

stjärnsalarna ser barnet
i vårt bröst

från
i himlasalar hänga ett klot
med tusendefärger

så speglas allfärger i jordens grund

stiger in i
själars
är

allt är rörelse
i cirkel
alltid i alltid

klot
jord
planetarisk dans
öga

origo
pupillen andas

ekrar
iris
strålar in

en gång vandrade de ut
i alla riktningar
strålade de
stammarna

de glömde aldrig
sitt bo

pupillen är att bo

ändå ser jag en hand
ett fågelbo

ett bo är det jag upplever i ordet origo

ett vackert träd står mitt i ängen
i livshagen
det existerar ej stängsel
därrunt

stenar ligger i cirkel
cirkel
de är ditlagda av
ur

ur kärleks händer
likt pusselbitar ligga de
ej tvingade till bristan

ej
tvingade

tvingar används för att fixera
hålla samman två ytor vilka klistras samman
limknektar
tvingskruvar
tumskruvar

likt pusselbitar ligga de
skaver ej

stenarna mår bra
passar in i varande
tillsammans

de brukade lägga stenar i ring
brukade rita cirkel i marken
värnandecirkel
de avklädde sig
steg in
satt
i
stilla
inväntade
svar
intet väsen kunde stiga in
vilket ej gavs
tillåtelse

de glömde ej livet utanför
de steg in

trädet har stått där så länge människodalen kan minnas
ja, skulle du lyfta jordmattan skulle du se trädets rötter i allt
en vävandeströmmande rörelse
en ormgrop kanske du skulle säga
med en viss obehagskänsla, kanske med en rysning
ormar brukar ha den inverkan
kanske till stor del beroende av de ord de utsäger:
tämj din obevakade rörelse

tämj är inte
kväv

en vacker bild är detta:
lasson viner genom lufthavet
lägger sig mjukt runt mustangens hals
appalosans hals
dras åt av
springarens

en springa kan vara så mycket
en dörrspringa
en ögonspringa
en springa släpper in ljus

dras åt av
pupillen dras samman av starkt ljus
anpassas till ljusmängden
detta för att liven ej skall rygga åter
ej bländas
ej fyllas av
ve
av
smärta

lasson viner genom lufthavet
lägger sig mjukt runt mustangens hals
appalosans hals
dras åt av
springarens

frispringarens skräckundran

frispringaren förs till boplatsens hägnan
människor närmar sig alltför häftigt
egentligen i beundran
vilken förbyts i
ha

en bild smyger in i denna:
ett barn vänder och vrider sig
slingrar
sägs det
barnet är trotsigt
omedgörligt sägs det

barnet säger
se mig i mitt ljus
inte i ditt ljus

barn är frispringare
vi är alltid i alltid barn
barn i det inre

så är där en människa
vilken ser de vidgadeskrämda ögonen
de vidgade näsborrarna

det trotsiga barnets stampande fötter
den darrande muskeltonusen

med ryggen vänd till det skrämda
närmar sig människan
varför med ryggen

jag ser dig i det du är inte med min framåtblick

frispringaren
iakttager och doftar in
vädrar ej fara
ej äga

sakta vänder sig människan till och med varligmjuk hand smeker han djuret
inte en endaste rörelse av denna människa är tvingande på
varje denna människas rörelse är lyssnande

de möter varje dag tillsammans
de vakar varje natt tillsammans
så är stunden sannljus
de rör vid varandra
helt
rädslobefriade

de visade sina nakna ansikten
i friljus

de visade sina hjärtbon

så låt oss lägga jordmattan åter

lägg handen till stammen
upplev åldern stiga sjunka strömma flöda i dina händer
stammen är grov och visst kan vi säga att
andas till tima
stammen är vriden

stammen har alltid i alltid vridit sig med solen
inte mot solen
med solen

kronan är vid
mycket vid
hela himmelskupolen

i natt synes hårnät av skirtrådar i varje maska strålar
en stjärna

vänd ditt ansikte till
se din stjärna
din stjärnbrud
frände
flamma
vinge

trädets grenar är
grova smala
sirliga
fragila

pärlor är
pärlrader är lindade
blad rullas ut
spetsiga runda flikiga
alla blads blad

trädet blommar alla blommors blommor
bär frukter, frukter bär
undrar varför det heter bär

detta träd är livets träd
trenne sitta vakande

fjärilar
fåglar
de vingprydda flyger i glädjeljus
runt och i och genom
för och till
är

det är i detta träd jag ser

origo
i en av trädets klykor
i en säger du
ja
i en

det är ett vackert bo
ett fågelbo
vet ej
varför
men nog är det
ett hjärtbo
ett
hjärtbo

lägg ditt lyssnade till fågelns bröst
hör dess pickande hjärta
då vet du
hur varsamt
du skall
leda
dina
steg

tysthänge är det öppnade ansiktets regnbågsljus

är handens öppnade
lätt kpade segel

mjuk

beröring
rör vid

är havets vita
skimrande
droppe

är snödroppes klara
ödmjuka stämma

jag böjer min obändiga yttre vilja
till jordekärlek

så stiga
droppe

in i träds fingrar

en knopp

i träd öppnas bladvingar

magnolia

du skrudar träds kala

jordeblomning

är tysthängen

det vita mötets skönhet

ansiktets rena
vita

skimrande

möte

tystkrona

är cirkelns helandeljus

i kärlek andas vi

strålar in i alltets allt
medvarandets
ansikte
an
sikte

så skrev jag en gång:
tysthängen
 
 
segel
 
 
 
dunfarare vita
 
stillhetsbärare
 
bäddar
ro
 
tysthängen
 
skrudar träd
allt
 
ur
stiger
 
tystblad skriver ljusord

*
så andas
vindar

årsvindar
ringar

*

de vita ordens skönhet

klingar

ur

*

vad är ett tysthänge
vad är en tystkrona

för mig…

alltmer upplever jag allt vändas
ändå är det ej vänt

tysthänge;
det hela började i vintervandring
snö dalade stilla
kanske var det en dalklocka
klocka
klocka
blådrömmande
omfamna mitt ansiktsljus
snö
dalade stilla
det är tyst i de stunder snöfolken vandrar
snöfolken
 vitmantlade
skrider
tysta

i hjärtan bär de eldvärme
eldvärme skimrar genom bröstduk
detta för att de ej skall frysa

de såg jorden
jordepärlan
skönheten
i längtan av längtan
skimrar de isblå
klarblå
dalklocka
omfamna mitt ansiktsljus
de såg jorden
jordepärlan
skönheten
i längtan av längtan
skimrar de isblå
klarblå
detta för att de ej skall smälta

de steg i fallandesegel
dalande
sväva
dun

dunlätta rörelser

dunet är en hand
en skål
en skål fylld med vilja
viljan är
tyst

tyst är…
i kammare brinner låga
droppe
ellips
pärla
blad
omfamnar blad
dun
omfamnar dun

i det tysta vaknar är
förbehållslöst
klart
rent
kristallklar strömmar livets källa

snöklädda marker är havande
havande i fylld tystnad

i den stund snö
landar
ländar
till

äro träden klädda
klädda i siden

dun
hängen
tysthängen

så vaknar drömöga och
tysthängen
öppnas i klangljusets värnan

så
tystkrona är hjärtsols strålar runt ditt huvuds
öppnade
tysta

*

ser

mina

händer

är de mina

linjer

alla linjer

suddas ut

ur

bleknas

förbleknas

nattens andedräkt klarnar

i pärlemordimma andas
min andedräkt fri

själsljus strålar i tysthängens vinterblom

i öppnade tysta

*

månsilvrade

ler
solögon

sveper vida kjolar

aftonros

sluter
blad

om dröm