Var präglad av fruktan
klädd i översitteri
och överbeskydd
på en och samma gång.

Så klev hon ut i livet.

Dåligt utrustad
med verktyg.

Barnet kom och hon
sökte osäkert
styrka hos klokheten.

Som skrivit boken
om hur små barn skall vara.

Men det arma barnet
förstod sig inte på
att vara enligt boken.

Värjde sig, ville
ha rätten
att vara sig själv.

Inte äta
inte sova
som boken ville.

Sedan dansade
de dansen
sökte hitta takten.

Brådmoget
sökte barnet
bekräftelse.

Jag duger,
fast jag inte stämmer.

Men hon
kunde inte ge.

Och barnet
kunde inte
sluta söka.

Sökte ända
in i vanmakten.

Fördämningen
brast.

Fruktans flod
väller fram.

Då, kastar hon
evig förbannelse
över sitt barn.

Sedan blev
livet aldrig
sig likt.

Åren går.

Så står det
vuxna barnet
vid korset
där hon vilar.

Sörjer att
de aldrig
nådde fram.

Handen plockar
vissna blommor
bort.

Vedmod
fyller sinnet.

Viskar sakta
Mamma
Jag har saknat
dig.

Gråtit i
din famn
i drömmen.

Förstått
att fruktan
som går in i
vanmakt kan
leda till sanslöshet.

Jag har nu själv
besökt det landet
och kommit
därifrån.

Förlåtit
och försonats.

Vi ses på
andra stranden.

© Eva Langrath 2008