nej jag vet inte heller
proportionerna stämmer inte
visst är min övertygelse större
än summan av det som är du
kan det verka
kanske är det så

men mitt i det nyas extas när minnen löses upp
runt nuet som ovidkomligheter
och glädje spränger i bröstet och
människorna är änglar, deras leenden nektar
- då slår det mig ändå,
du
och ditt ansikte är allt jag ser, din röst allt jag hör
och jag önskar du var död; du kunde lika gärna vara död
jag står där mitt i döden och
känner ingenting

kliver från dag till dag
som balanserar jag på stenar i en bäck
lägger sten för sten
mellan här och du
men mellan stenarna,
mitt i språnget,
när jag drar undan ett nytt skynke verklighet
som separerar nyss från det nyss otänkbara
så står du likväl där

du hittas där jag inte letar; du finns alltjämt i min väg
när jag genar över fältet för att fly dig
så är det i dina tidigare spår
när jag klär av mig allt jag
inte är och håller upp det
sköra glas som rymmer min själ
för att begrunda skillnaden mellan fantasier och essens
så är du lik förbannat kyparen som toppar upp glaset
din ständiga, gäckande skugga
skarp som en spegelbild
och ändå får jag inte -
kan jag inte -

sträcker ut tanken så långt den når men fattar ändå inte
något fast tag i sanningen,
som den vrider sig undan i skepnader
jag inte förstår eller
rår på

om du har rätt så har jag fel
men om du inte är den människa som -
så måste även jag vara någon annan
och den slumrande gud som drömmer detta
må vakna snart
må vakna snart