kära läsare. snälla, svara mig... vad är det för fel på alla jävla idiotkillar?
idag är det slut mellan oss. inte officiellt, men i min hjärna är det tomt och kallt vad gäller känslofronten. varför? ja, du... anledningarna är många, men det är två saker som verkligen stör mig:
1) han är rädd för att vara ensam.
det får mig att känna mig bara som en ersättningstjej, en surrogatmamma och inte som att han faktiskt gillar mig på riktigt. seriöst, idag hade jag nästan bara lust att örfila honom och be honom växa upp och bli en riktig man och inte börja lipa varje gång jag bestämmer mig för att sova hemma istället för hemma hos honom.
2) han verkar fortfarande inte ha kommit över sitt ex. och han ältar fortfarande i sitt förflutna (den tiden då han var mobbad i skolan).
i våras när vi bara hade varit ihop i ett par månader så gjorde han något som fick mig att mista förtroendet för honom och det tog mig väldigt lång tid att lita på honom igen. återigen får detta mig att känna mig som en ersättningstjej.
dessutom verkar hans beteende helt jag-vet-inte-vad. det är som att han inte har någon styrka alls psykiskt. han är som ett litet barn.

när jag är med honom känner jag mig ensam. som att han inte lyssnar och inte är på samma nivå som mig. dessutom har han en sån där tom psykopatblick ibland.

vafan, jag vill inte vara hon som kommer för att trösta. jag är trött på mesiga killar... eller ska jag kalla dem pojkar? jag vill bara ha någon som älskar mig på riktigt, alltså för den jag är och som jag kan älska tillbaka på samma sätt - och inte någon som man "bara har för att man måste ha nån". jag vill ha någon som jag kan lita på. om jag fick välja mellan att vara ensam eller att ha någon som inte älskar mig på samma sätt som jag älskar honom så väljer jag ensamheten. seriöst.
fan att det ska vara så jävla svårt.